Rockstar North.

Spioner.

Sjuttiotal.

Uncharted 2
Multiplayer verkar vara rätt mycket grejen med det är spelet. Sony bestämde sig till och med för att ha separata köer till co-op och dödsmatcher. Jag hann bara stå i den första idag. Det var typ värt besväret, men bara knappt. Skjutandet är inte Uncharteds starka sida, men här är det i full fokus. Med två medspelare löper man längs trånga gränder och bakgator (väldigt vackra och levande, tål det att påpekas) och mejar ner vågor av styvnackade soldater. Till slut dör man. Och så rycker man på axlarna och går vidare till nästa kö.

/Alfred

När ”Little big planet” blandas med ”Mario kart” får vi det PS3-exklusiva spelet ”Modnation racers”, med planerad premiär nästa år.
Det lånar inte bara charmen från i synnerhet Sackboy.
Precis som i Media Molecules fullträff kan du skapa dina karaktärer, spöka ut dem bäst du vill, bygga dina egna fordon och – givetvis – konstruera banorna på egen hand.
Den baneditor som utvecklaren United Front Games demonstrerade på Sonys presskonferens igår verkade lika simpel som djupgående. Man kör helt enkelt runt på ett tomt fält och asfalten följer efter. Genom den högra spaken styr man sitt blivande lek-Silverstone i höjdled och sen går det att smycka ut omgivningarna med bland annat berg, träd och power-ups.
”Modnation racers” kommer liksom ”Little big planet” vila tungt mot communityfunktioner där spelare kan dela med sig av sina skapelser.
Som sagt, allt ska man behöva göra själv nuförtiden.

Översätter man den japanska titeln på ”The last guardian” blir det ”The giant man-eating eagle Toriko”.
Idén om ett gigantiskt djur kom tidigt i utvecklingen av ”The last guardian”, enligt Fumito Ueda.
Spelaren tar rollen som den lille pojken i trailern. Och föga oväntat – det är ett återkommande Ueda-tema – måste pojken på grund av sin svaghet ta hjälp av Toriko.
Samarbetet med örnen är centralt för ”The last guardian”. Man tar hand om varandra. Pojken måste mata Toriko och dra ut spjut och pilar från fiender.

Läs mer här.

Mag
Nej, de har inte bytt titel än. Kanske kan jag stå ut, för trots att det ser jävligt generiskt ut är Mag ganska tätt och spännande. Slagfältet är tyst sånär som på pockande automatskott i bakgrunden, det avlägsna surret från pansarfordon och mullrande explosioner. Jag ser inte poängen med trovärdiga krigsskildringar i spel som handlar om hur kul det är att pricka rörliga måltavlor, men jag antar att utvecklarna (som ligger bakom plågsamt patriotiska Socom-serien) vill ha poäng för realismen.
Och så var det det här med antalet spelare. Man är ganska många. Man ränner runt i förvirring, man möter upp med en handfull lagkamrater, man fäller några fiender tillsammans, man blir skjuten, man spawnar i ett APC-kanontorn medan ens närmaste partner hamnar bakom ratten, man dundrar in bakom fiendens linjer, man sprängs i luften, man har roligt. Även om man egentligen sällan är särskilt många (till exempel 256 stycken) på samma ställe samtidigt.

God of War III
Apropå köer tog den här priset idag. Vi snackar inte Twilight Princess på E3 2006-nivå, men en halvtimme fick man åtminstone avvara om man ville ta sig ända fram till demostationerna.

Det första jag slås av är hur snyggt det är. Det är inte den levande tavla David Jaffe yrade om (herregud, get a grip), men det är imponerande detaljerat och svulstigt trots den karga färgskalan. Känslan av hetta är påtaglig. Allt brinner, gnistrar och exploderar omkring en. På premissplanet ser det dock fortfarande ut som något man hade kunnat se i God of War II. Jätte plöjer igenom krigshärjad antik stad-greppet känns inte helt nytt. Och det är det väl egentligen inte tänkt att det här spelet ska göra överhuvudtaget, av vad jag spelat idag att döma. De dramatiska scenerna avlöser varandra i sedvanligt halsbrytande tempo, fienderna fyller snabbt varje nytt område och ibland får man möta en miniboss eller skjuta pil på en fiende stor som Empire State Building.

Det är som väntat en ännu mer uppblåst version i tvåan (som i sin tur var en uppblåst version av ettan). Allt är ännu mer högljutt, ännu mer eldfängt, ännu tyngre, ännu elakare. Minsta attack känns som om den skulle kunna få världen att rämna. Och det är också det som är mitt problem. Actionspel blir inte nödvändigtvis roligare att spela för att varenda liten knapptryckning resulterar i att fyrverkerier detonerar över hela skärmen. Speciellt inte när man inte ens lyckas fälla ett rangligt skelett med sin stormvind av eld och rasslande kedjor. Kratos ska föreställa fruktansvärt stark, och hans vapen ser ut att kunna klyva urberg, men han måste ändå hugga och hacka tills man får träningsvärk för att ha ihjäl de flesta standardfiender. Jag kan tänka mig att det är en svår avvägning. Ett bra exempel på ett spel i samma genre som levererat en övertygande känsla av djurisk urstyrka (och där fienderna faktiskt dör av attacker som ser dödliga ut) är X-Men Origins: Wolverine, men det spelet blev också just därför pinsamt lätt att plöja igenom.

Om det är något som finslipats i God of War III så är det själva våldet. Alltså det som blommar ut i sin fulla kladdiga prakt i mellansekvenser och inzoomningar, när man får en blodig fontänorgasm som tack för att man bjudit ett stort troll på lite spontan ögonkirurgi. Eller när man fäller en minotaur och skär upp buken så inälvorna spiller ut över marken. Eller när man hittar en halvt medvetslös Helios och helt sonika rycker huvudet av honom medan han fortfarande lever. Just den sekvensen är faktiskt ovanligt magstark i sin närgångna detaljrikedom, och jag hoppas att spel som det här och Splinter Cell: Conviction (vars scener där protagonisten utsätter hjälplösa motståndare för besinningslöst, och i vissa fall väldigt realistiskt, övervåld alltid möts av stort jubel på presskonferenserna) sparkar igång en sund debatt om hur mycket tortyrartad sadism man egentligen vill framkalla i spelaren. Om man verkligen vill följa den stigen till dess slut. Spelbranschen kan, vad den än tror om sig själv, må bra av lite självrannsakan.

/Alfred

Spelvärldens svar på Astrid Lindgren – Fumito Ueda – är tillbaka med ”The Last guardian”, uppföljaren till mästerverken ”Ico” och ”Shadow of the colossus”.

Det sägs att ”Final fantasy VII” fick män att gråta, vilket måste anses vara rent nonsens.

Men trailern för ”The Last guardian” – som för övrigt är det vackraste jag sett i spelväg – slår an något i mig. Inte så att tårkanalerna öppnas, men vänskapen mellan pojken och gripen ger mig åtminstone en klump i magen.

När pojken hoppar upp på kreaturets rygg flashar minnen av svärd och kött och fontäner av kolossblod förbi – men här står det redan med trailern klart att man inte kan tänka sig att skada sin kompanjon.

Och musiken! Musiken!

/Peter

”Final fantasy XIV online”.
Utannonserat före ”Final fantasy XIII” haft premiär. Och det kommer redan nästa år.
Det var vad man skulle kunna kalla en överraskning.
Nobuaki Komoto och Nobuo ”Now, that’s what I call music” Uematsu jobbar med nätrollspelet.
Det dyker upp på Playstation 3 och PC.
Jaja, när kommer ”Final fantasy XV”?

Hur bra shootern ”Brink” är har jag ingen aning om.
Men jag gillar stilen.
”Brink” utvecklas av Splash Damage (”Quake wars”). Det kommer våren 2010 till Xbox 360, PS3 och PC.