Startsida / Inlägg

Lite reaktioner om barnfattigdom

av Linda Hjertén

Det har kommit en hel del mejl på ämnet barnfattigdom som jag skrev om här i går. En del tror inte att det verkligen finns fattiga barn i Sverige, andra inte bara tror det utan har sett det, till och med levt det.
Här är två berättelser från två läsare, den första från en ung man:

”Anledningen till att jag skriver är att jag var annorlunda. Jag växte upp i barnfattigdom, ja, på 2000-talet. Mina föräldrar skiljde sig när jag var tio år gammal, och sedan dess har jag i stort sett bara växt upp med min ensamstående mamma. Min pappa var väldigt frånvarande och drack mycket. Mamma studerade intensivt för att bli sjuksköterska. Jag var äldst av syskonen, och fick ett naturligt men väldigt ungt ansvar att fylla den faderliga rollen, då min mamma gjorde allt i sin makt för att få ihop pengar till skolresor och bio med kompisarna.
Jag hade inte alltid råd att spela bowling. Jag hade inte alltid råd att köpa födelsedagspresent till vänner, vilket medförde att jag var ”upptagen” i min ensamhet under många kalas. Jag reste dessutom väldigt sällan under min uppväxt, och jag fick använda min yttersta fantasi för att göra även den minsta aktivitet under loven, spännande och intressant inför mina vänner.
Alla barn ska inte behöva en sådan fantasi för att överleva vardagen. Jag minns jularna väl. Trots att min familj – jag, mina syskon och mamma hade det kämpigt, så fanns det julklappar och en gran i huset som vi bodde i. Ett hus där varmvatten inte var att tala om, och där värmen var nedskruvad till yttersta existensminimum. Mamma älskade julen, och att få se sina barns ansikten skina över det som i vardagen var omöjligt.
Jag minns än idag hur jag varje år grät i tystnad i våningssängen i lägenheten under natten till juldagen. Jag grät med nävarna knutna i pannan för att mamma gjorde allt, verkligen allt, för att vi den 24:e december skulle få känna oss som våra grannar, och deras grannar. Alla andra dagar om året skämdes jag, och gick med ögonen i backen. Men jag var alltid evigt tacksam över få fira jul.


Min räddning kom när jag åkte ut på en ungdomskonferens efter ett sommarjobb för några år sedan. Där berättade en äldre kille att han också växt upp med en ensamstående mamma, som inte hade råd att resa utomlands eller göra häftiga grejer med honom heller. Det var först då jag förstod att det fanns andra, vars barndom kantats av samma problem. Jag var inte längre ensam, och det gjorde att världens tyngsta klump löstes upp i magen.


Fattiga barn, oavsett hur illa det är, är inte ensamma. Problemet är att det är så stigmatiserat med barnfattigdom, att ingen tycks hitta en förebild som de kan relatera till. Jag hittade min vid 14 års ålder, vilket var en vän.
Idag är min största hjärtefråga barnfattigdom, då jag själv upplevt det. Min mamma lyckades trots väldigt knappa medel och tre barn att nära, ta sig igenom utbildningen. Idag är hon färdigutbildad sjuksköterska och min absolut största förebild, tillsammans med min pappa som jag idag håller kontakt med varje dag. ”

Det andra mejlet är från en kvinna:

”I höstas kom en ny kille till min sons klass för att han vart mobbad i sin gamla skola. När så kyla i år kom med – 21 grader här kom sonen hem och sa – ” X har inga kläder för kylan, han saknar termobyxor helt”.
Jag blev mycket beklämd och min son med. Dessutom skulle klassen åka skridskor dagen därpå men inte X för han saknande skridskor. Att jag mår dåligt gör inget bättre för denna killen så bättre göra något. Jag fixade i alla fall ihop termobyxor, skridskor och ett matpaket till denna klasskamrat och på vinst och förlust skickade jag med sonen sakerna till skolan. Killen blev jätteglad och vi också åt att killen blev glad.
Sonen hörde då med X hur de firade jul, svaret var ju att det gjorde de inte, de hade inte ens gran men de skulle ner till kyrkan och äta jullunch. Sonen bjöd då på stående fot in killen, killens syster och deras mamma till oss att fira jul.
Men här är en fattig familj i Sverige, skolan måste ju sett att denna kille frös, men gjorde någon något. Ingen verkar förstå att barnen behöver kläder och skor. 
Med detta är sagt, att vi svenskar borde kunna ordna galor eller liknande för att stötta människor i vårt närområde,  jag mår illa när vi har medmänniskor bredvid oss som ingen ser fast  de ser dem.”

 

Information

Denna blogg är inte längre aktiv. För en lista på aktiva bloggar, gå till bloggar.aftonbladet.se.

Sök

Arkiv

Kategorier

  • Tjänstgörande redaktörer: Joel Holmgren, Christoffer Glader och Aleksandra Wojick
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB