550 000 kronor.
Så mycket har skänkts till Rädda Barnens arbete genom de värdebevis man kunnat köpa tillsammans med Aftonbladet under julhelgen.
Rädda Barnen har även märkt att många sms:at till det sms-nummer som står utskrivet här på bloggen. Hur mycket pengar det handlar om kommer de att veta först efter nyår.
Trots att det varit julhelg, en helg då man ofta har fullt upp och kanske vill tänka på allt annat än de utsatta i samhället, så har många alltså engagerat sig.
Det har visat sig både här i bloggen, i kommentarer och mejl, och på viljan att ge.
Barnen jag skrivit om under de här dagarna är givetvis utsatta även när det inte är jul, utan varje dag – året runt.
De pengar som ni hjälpt till att samla in till Rädda Barnen de senaste dagarna kommer att gå till att hjälpa just de barnen.
Men vare sig man ger pengar till Rädda Barnen eller någon annan organisation, eller hjälper på andra sätt, så är det viktigt att komma ihåg att de här barnen finns, barn som lever i olika former av utsatthet i Sverige i dag.
Som barnen vars föräldrar dricker för mycket, och den osäkerhet det innebär. Eller barnen som lever i fattigdom, eller som hamnat mitt emellan sina föräldrar i en vårdnadstvist.
Tack alla ni som läst under julhelgen och god fortsättning!

(Det finns säkert många ämnen som jag glömt här i bloggen. Ge då gärna tips på dem så kan vi förhoppningsvis skriva om dem längre fram.)

Artikeln om Olivia häromdagen väckte starka reaktioner.
Många har mejlat och lämnat kommentarer.
Här är några av läsarnas egna berättelser om att växa upp som barn till en missbrukare.

Anna:
”Växte upp med en pappa som drack! Som nykter var han världens bästa pappa! Tyvärr blev det mindre å mindre av de tillfällena ju äldre jag blev. Slutade med att jag bröt helt med honom under tre år. Han tog upp kontakten igen när farfar blev sjuk. Det blev aldrig som innan…men han försökte ett tag. Sedan lyckades han med det han så många gånger innan försökt göra…han tog sitt liv! 
Kanske om någon bara lyssnat?”

Mats:
”Jag är uppvuxen med två halvsyskon och en ensamstående mamma. Min mamma var full så ofta hon kunde vara det. Ibland undrar jag hur jag ens överlevde åren man är för liten för att komma ihåg, och även från de åren man minns, kommer jag inte ihåg mycket. Jag funderar ofta på även idag hur ett beroende och begär kan vara så starkt att man kan välja bort allt för att få tag på alkohol. Det kvittar vad det än är, så är alkoholen starkare. När jag var yngre lekte jag med tanken att om jordens öde låg i min mammas händer, och stod framför ett ultimatum att trycka på ”rädda jorden knappen” eller ta flaskan med sprit. Hade hon räddat jorden?? Jag har alltid varit sjukt tveksam om hon hade räddat jorden, för hennes beroende varit så starkt. Min mamma var även en mycket social, älskande och auktoritär person. Och således lyckades hon alltid ge skenet till socialen att hon som sjukskriven ensamstående kvinna med tre barn hade en god situation i hemmet. Det var inte förrän jag blev så gammal att jag själv kunde reagera på vilken totalmisär vi levde i, som någon från t.ex. socialen också gjorde det och det började hända saker. Jag tror inte att någon annan förälder sa ”jag älskar dig” så många gånger till sitt barn som min mamma gjorde till mig, men jag är tveksam till att hon vet vad kärlek är. Hon förstod inte hur skadade sina barn genom att gömma oss i sin bubbla från socialen och låta oss leva ensamma i dunklet av hennes cigarettrök. Jag kände precis som Olivia och kunde inte prata om det till någon i skolan och jag och min storebror pratade aldrig om det. Min pappa och jag är bästa vänner och han har alltid vetat om min situation. Dock ifall han hade gått in och tagit mig därifrån så hade min storebror varit ensam i skiten med min mamma och betydligt yngre lillasyster, och tog risken att jag bodde mestadels av tiden hos mamma. Jag är idag tacksam att han gjorde det för det som gjorde att jag gick ut ur pisset är att jag hade min bror att bolla mot när jag kom upp i tonåren, och även han, fast mot mig. Jag vet dock inte vad som är rätt eller fel i sammanhanget och har fått olika meningar från folk jag berättat min historia för, det som jag dock vet är att det finns så många som mig, märker man när jag blivit äldre och folk börjat öppna sig. Idag är jag 25år, jag har ibland letat ”men” efter min uppväxt, men det är svårt att analysera sig själv. Dock har jag hört från två håll att jag verkar ha svårt att lita på ”vuxna”. Jag har haft varannan jul i pisset, och varannan jul med pappa i hela mitt liv. Varje jul hos pappa har jag längtat till min bror som jag visste var i skiten med min nedsupna mamma. Nu har jag skrivit för mycket. Jag ägnar ofta en tanke åt alla fantastiska människor som klarar sig genom svåra tider utan att söka sig till droger och kriminalitet. För även om du har det svårt och det stormar från olika attityder som gör dina moraliska val svåra att göra, så är det alltid du som gör dom och får leva med dom. Och finns ingen hjälp att få att ta valen, så måste du ta dom själv. Och oavsett om du är en nedsupen förälder eller en son till en som börjar röka hasch motsv, så är det du som måste se dig själv i spegeln och ta dig i din jävla krage. Samhället ser inte allt, och det är inte deras fel i alla fall.”

Alla har inte råd att fira jul.
Men det finns de som gör sitt bästa för att göra det möjligt.
Följ med till Frälsningsarmén i Akalla i Stockholm där några eldsjälar jobbar hårt för att skapa en riktigt god jul.

Det faller tung blötsnö och skymningen har redan börjat falla, trots att klockan bara är tre på eftermiddagen.
Inne i Frälsningsarméns center i Akalla brinner levande ljus. Sittplatserna räcker knappt till alla som kommit hit för att dricka julkaffe.
I lekrummet stojar barnen, i korridorerna står kvinnor av alla möjliga nationaliteter och småpratar.
Inne i ett av rummen sitter major Ann-Christine Holten som driver Frälsningsarméns center i Akalla. På bordet bredvid ligger ett berg av leksaker.

Alla som kommer hit i dag får ta med en julklapp hem till barnen, och föräldrarna får ett presentkort på ICA värt 1500 kronor.
– Så att familjerna kan äta gott och ordentligt i jul. För några blir det här den enda julklappen de kan ge sina barn, säger Ann-Christine Holten.
I Stockholms-förorten Akalla är segregeringen stor.
Här bor många ensamstående invandrarkvinnor som har flera barn att försörja.
Ann-Christine Holten som jobbat i området i 17 år vittnar om familjer som bor i nergångna lägenheter med kackerlackor och vägglöss, om problem att få pengarna att räcka till hyra, mat och varma kläder för hela familjer.
– De vi jobbar främst med här är ensamstående invandrarkvinnor, det finns många här där mannen antingen dött eller lämnat familjen. De har en tuff situation. Men det finns även ensamstående pappor och familjer med två föräldrar som ändå har svårt att få pengarna att räcka.
På centret i Akalla jobbar Frälsningarmén med att bryta kvinnornas isolering. De ordnar språkundervisning och håller olika kurser.
Varje jul dricks det julkaffe och de som behöver får en gåva så att de och deras barn kan få en bra jul.
Ett ungt par är på centret denna eftermiddag.
Med sig har de sin nyfödda dotter.
De pekar på overallen hon har på sig och berättar att de fått den från Ann-Christine. Bilbarnstolen hon ligger i har de fått av en vän.
– Vi har bott här i flera år men har fortfarande inte fått uppehållstillstånd. Det är svårt att klara sig. Man får ta de jobb som finns. Ann-Christine har hjälpt oss mycket.
Ann-Christine Holten säger att hon ser hur klassklyftorna blir allt större i Sverige, hur Frälsningarméns hjälp behövs allt mer.
– Ibland skäms jag för mitt land, systemet har blivit oförståeligt. Socialbidraget har blivit så lågt att en ensamstående person inte kan försörja sig och sina barn på det.
En kvinna som gått till centret i många år pekar på en tvåårig flicka i lekrummet.
– Det är min yngsta dotter. Jag har två barn till. Nu har jag lyckats få jobb, så i år behöver jag ingen julklapp, men innan dess var det tufft, säger hon.
Kvinnan vill dock poängtera att skälet till att hon och många andra kommer hit varje vecka med sina barn inte är för att hämta en matcheck varje jul utanför att umgås, lära sig svenska och komma in i samhället.
– Frälsningsarmén har ordnat resor åt oss och barnen till Liseberg och Junibacken. Ställen som jag aldrig skulle kunnat ta mina barn annars och som betyder jättemycket för dem att ha fått besöka.
Till centret kommer även många invandrarungdomar. Ann-Christine säger att många av dem ser sig själva som utslagna ur samhället, som framtidslösa, redan i ung ålder.
– De bor i en miljö med fattigdom och ser sina föräldrar kämpa på utan att få det att gå ihop och de tror att det inte går att ändra. Det var därför vi startade ungdomsgrupper för några år sedan, för att försöka stärka deras självförtroende och lära dem att de har en framtid, säger Holten.
Kan du längta till den dagen då samhället fungerar så väl så du inte behövs längre?
– Ja, då skulle vi bara behöva vara ett komplement, några att prata med.

 Ann-Christine Holten. (foto: Frälsningsarmén)

Vill du läsa mer om Frälsningsarméns arbete, klicka här. 

Vill du berätta om de som hjälper andra i jul, skriv gärna om det i kommentatorsfältet.

De hamnar ofta mitt i skottelden, används som både budbärare och slagträ.
– Det största problemet är att mina föräldrar tänker på sig själva så mycket. Jag kommer ofta i andra hand, det borde vara tvärtom,  säger ett barn som befinner sig mitt i en vårdnadstvist.

Varje år avgörs tusentals vårdnadstvister i domstol.
Rädda Barnen brukar ge siffran 6500. Det vill säga, 6500 barn som varje år drabbas av en infekterad separation som avgörs i domstolen.
Långt många fler skiljer sig varje år men en skilsmässa behöver inte innebära att vare sig de vuxna eller barnen mår dåligt.
Av de föräldrar som separerade 2009 har föräldrarna gemensam vårdnad i 97 procent av fallen enligt Barnombudsmannen.
– Det är inte skilsmässan som är problemet. Det är de fall när föräldrarna inte klarar av att fortsätta vara gemensamma föräldrar, säger Camilla Küster, kurator i Malmö på Rädda Barnens Centrum för barn och ungdomar i utsatta livssituationer.
Rädda Barnen möter många barn som drabbas av vårdnadstvisterna.
– Det är konflikten som är allvarlig, inte att föräldrarna är separerade. Många barn berättar om förvirring, man förstår inte varför föräldrarna bråkar. Många tar på sig skulden, barn har en förmåga att göra det när de inte förstår sammanhanget, säger Camilla Küster.
Runt jul och andra högtider blir det oftast som tydligast.
Man har en förväntan av hur julen ska vara. Familjen ska äta god mat, under granen ligger paket och ingen bråkar.
Men för många barn i vårdnadstvister kommer mycket att handla om konflikt mellan föräldrarna. Var ska julen firas? Vem har rätt till barnet den här julen?
– Barnen känner ofta att det är svårt att vara lojal mot båda föräldrarna. När man är med den ena kan man inte prata om den andre och tvärtom. Det finns även barn som helt enkelt inte vill träffa den ena föräldern men rätten har beslutat att de ska det.
”Jag vill inte bli arg på pappa för då kan mamma komma på det och då blir hon också arg på pappa och då kan jag inte vara där lika mycket”, säger ett barn i en vårdnadstvist.
– Vi träffar barn vars föräldrar inte pratar alls med varandra. Kommunikationen sker genom barnet. ”Hälsa din mamma det och hälsa pappa det”, säger Camilla Küster.
Råden som Rädda Barnen ger till föräldrarna är att lyssna på barnen. I en vårdnadstvist har de sällan något att säga till om, de får sällan ens bestämma en så fundamental sak som hos vilken förälder de vill bo hos.
De ger även föräldrarna rådet att hålla konflikten mellan de vuxna och att inte låta barnet bli den som får trösta den vuxne istället för tvärtom.
– Det här är en stor grupp men en osynlig grupp som ofta faller mellan stolarna, säger Camilla Küster.

Deras resa hit var lång och farlig och tog månader.
När de får se sina föräldrar igen, ens prata med dem, vet de inte.
– Vi kommer inte hit för att ha roligt, vi kommer hit för att överleva, säger en ensamkommande flyktingpojke.

Vi träffas på ett transitboende i Stockholm några dagar innan jul.
På julafton kommer det att bli lite firande här, säger en i personalen, även om många av de boende är muslimer och egentligen inte firar den högtiden.
Men det kommer att bli några paket, en gran och lite festligare mat är tanken. Något som bryter av den ganska isolerade och långsamma vardagen som det är att bo på ett transitboende.
Just nu bor tio ensamkommande flyktingbarn här, både tjejer och killar, från olika länder.
Någon tittar på tv, två ungdomar sitter bredvid varandra framför en dator. Det är liv och rörelse i korridorerna.
– På dagarna när man går i skolan eller umgås med varandra så går det bra. Det är på kvällen, när man är ensam och ska sova, som man börjar oroa sig. Jag tänker på om jag kommer att få uppehållstillstånd eller om jag måste flytta igen. Jag tänker på min familj och hur de har det. Det är en stress, säger en 16-årig flicka.
Hon kom till Sverige för två månader sedan. Hon flydde från Iran där hon och hennes familj bodde. Som afghaner behandlades de illa där, säger hon. Hon fick inte gå i skola, livet var hårt och farligt, och hon såg inga möjligheter – bara hinder. Resan mot Sverige tog flera månader och tog henne genom flera länder.
Hur det gått för hennes familj vet hon inte.
En jämngammal kille har en liknande historia.
Han flydde från Afghanistan och kom även han till Sverige för några månader sedan.
– Jag såg ingen framtid där längre. Jag hade inga möjligheter. Afghanistan är som en fotbollsarena som stormakterna spelar boll på utan att bry sig om hur många som dör, säger han.
De båda har planer på att studera i Sverige om de får stanna. Att bli någonting.
– Vi som kommer hit är tvingade att fly, vi kommer inte hit för att utnyttja Sverige eller ha roligt utan för att få en chans att skaffa oss en framtid, säger pojken.
Mikaela Hagan är handläggare på Rädda Barnen med frågorna flykting och integration. Rädda Barnen skriver på sin hemsida att många av de ensamkommande flyktingbarnen bär på svåra upplevelser av separation och flykt.
Rädda Barnen jobbar gör att tillgodose deras rätt till samma behandling och rättigheter som barn som är medborgare och bofasta i Sverige.
Mikaela Hagan säger att den flyktinggrupp som är som mest utsatt är de papperslösa, ensamkommande flyktingbarnen.
– De som inte får sin asylansökan prövad och därför tvingas gömma sig, säger hon.
Det är en grupp som blir fler och fler, socialstyrelsen uppskattar att det finns 10 000 papperslösa i Sverige varav 2000 av dem barn. Och de lever i en extremt utsatt tillvaro, både vad gäller ekonomi och möjlighet till sjukvård och utbildning.
– De flesta mår mycket dåligt av att leva gömda, att hela tiden behöva vakta sin rygg, att inte kunna röra sig fritt. En del har levt fem-sex år som papperslösa utan uppehållstillstånd och ovissheten och stressen präglar dem mycket, säger Mikaela Hagan.
Många av de papperslösa, ensamkommande flyktingbarnen får förlita sig på andras välvilja för att överleva.
Framtiden får vänta för dem, allting handlar om att överleva dagen.
– Många säger att det inte går att tänka alls på framtiden, att de bara hinner tänka på vad de ska äta i dag och i morgon och hur de ska få tag i maten, säger Mikaela Hagan.

 Ett av de ensamkommande flyktingbarnen på transitboendet.

Fakta:
• Under år 2012, t.o.m. den sista augusti, ansökte 2 113 ensamkommande barn och ungdomar, varav 16% flickor, om asyl hos Migrationsverket.
• Bland de asylsökande 2011 var 2 657 ensamkommande barn. De senaste åren har antalet ensamkommande barn ökat från 2% till 10% av det totala antalet asylsökande.
• 77% av de ensamkommande barnen, som främst kommer från Afghanistan och Somalia, blev beviljade uppehållstillstånd år 2011. • De flesta barnen är pojkar mellan 16-18 år. Av de totala antalet asylsökande ensamkommande barn 2011 var 15% flickor. Hur många som får uppehållstillstånd har varierat stort de senaste åren. • År 2004 fick 25% av de asylsökande barnen uppehållstillstånd, 2005 var det 18% och under 2006 nåddes en topp på nästan 80%. Enligt FN:s barnkonvention är alla under 18 år barn.

(Källa: Migrationsverket)

Det finns så klart många sätt att hjälpa andra och att göra skillnad.
Öppna ögonen och se de runt sig. Skänka saker till välgörenhetsorganisationer. Dela med sig av sin historia för att stärka andra (som Olivia i dag). Kanske ringa polisen när man hör skrik från grannlägenheten igen istället för att skruva upp volymen. Försöka prata med pojken som går med vårjacka på mitt i vintern. Bjuda in den där familjen till julfirandet hemma hos sig som en kvinna som mejlade häromdagen har gjort.
Och så kan man bidra med 50 kronor till Rädda Barnens arbete för att förbättra barns levnadsvillkor.
I morgon är sista chansen att köpa kortet nedan i samband med att man köper ett Aftonbladet.
Alla sätt är goda sätt, men detta är ett.

Vill ni läsa mer om Rädda Barnens arbete så klicka på länken här.

I morgon kommer det att handla om ensamkommande flyktingbarn. Det är ett ämne som jag vet brukar generera mycket kommentarer.
Jag ber er bara att tänka på att de två ungdomar jag intervjuat och vars intervju jag publicerar i morgon är just ungdomar, riktiga ungdomar.
Vad ni än må tycka om integration och antal flyktingar som Sverige tar emot är er fulla rätt. Men om jag får önska något så är det att en sådan debatt förs i något annat forum, eller åtminstone med en god ton om den ska föras här, av respekt för de som är intervjuade.
Ni får gärna mejla mig om ni vill: linda.hjerten@aftonbladet.se

Och så finns det de barn som får tillbringa sin jul på en kvinnojour.
SKR (Sveriges kvinno- och tjejjourers riksförbund) uppskattar att mellan 100 till 200 barn just nu firar sin jul på en sådan.
Då är ändå julen den lugnaste tiden för kvinnorjourerna. Många biter ihop och tänker att de inte vill förstöra julen, trots att det är våldet som gör just det – förstör. Så många väntar till efter helgerna med att söka hjälp.
För barnen som får tillbringa sin jul på en kvinnojour blir det kanske deras första julafton där de inte behöver se pappa slå mamma, men samtidigt blir det en jul på en främmande plats.
– Att bo på en kvinnojour är inte en långsiktig lösning för någon, allra minst ett barn. Kvinnojourerna erbjuder en trygg fristad från våldet, men det är efter tiden på jouren man på riktigt kan börja bygga upp sin tillvaro igen, säger Carina Ohlsson, SKR:s ordförande.
SKR hoppas att fler ska bli bättre på att upptäcka och agera om de ser någon i sin närhet utsättas för våld av sin partner.
– Många kvinnor berättar om hur några ord från en granne eller kollega var helt avgörande för att man skulle orka ta första steget till att polisanmäla och lämna sin partner, berättar Carina Ohlsson, förbundsordförande för SKR.

På SKR hoppas man att vi i samhället – grannar, vänner, arbetskamrater, skolkamrater – ska bli bättre på att se om någon i vår närhet far illa och behöver hjälp.
Här har SKR listat några varningstecken som man kan vara uppmärksam på för att se om någon i ens närhet är utsatt för våld av sin partner.

Var uppmärksam på

• om hon hör av sig allt mer sällan, har mindre tid för att umgås eller prata i telefon med familj och vänner.
• om hon anpassar sin vardag utifrån sin partners behov.
• om partnern ofta ringer, sms:ar och vill veta var hon och är med vem.
• om partnern ständigt skjutsar henne till och från jobb och aktiviteter.
• om du upplever det som att hon blir korsförhörd när hon gjort något på egen hand.
• om hon ställer in aktiviteter i sista sekund.
• om du misstänker att hon inte får ta egna ekonomiska beslut, eller klä sig eller se ut som hon vill.
• om paret bråkar mycket offentligt och hon ursäktar honom i efterhand.
• om prylar och inredning hemma visar tecken på våld.
• om hon inte verkar vilja vara ensam hemma med sin partner, till exempel alltid stannar kvar länge på jobbet.
• om hon svarar undvikande på frågor om semester och helger.

Var även observant på fysiska tecken i form av blåmärken, rivmärken och skrubbsår. Det är inte ovanligt att hon skämtar bort det eller svarar undvikande om man frågar hur hon fått dessa märken.

Det finns ungefär 180 kvinnojourer över landet och de flesta håller öppet över jul och nyår.
Om du behöver hjälp eller bara vill be om råd så hittar du mer information här: http://www.kvinnojouren.se

385 000 barn växer upp med föräldrar som har ett riskfyllt drickande.
Under julen dricks det ofta extra mycket. Snaps till sillen, öl till maten, grogg till Kalle Anka.
IOGT-NTO-rörelsen håller i kampanjen ”Vit jul” som går ut på att vuxna ska låta bli spriten över julen – för barnens skull. För barnens rätt till en trygg och vit jul. Över 10 000 personer har i år skrivit på och många har delat med sig av sina egna erfarenheter av jular i ett hem där alkoholen tagit för stor plats.

Här är en av berättelserna från Vit jul:

” Jag minns att min mamma och pappa blev så fulla en julafton att de somnade. Mamma låg i soffan och pappa låg på golvet. Jag och min lillebror visste inte vad vi skulle göra. Skulle vi äta julmat och öppna paketen själva eller skulle vi vänta tills de vaknade. Jag var så liten att jag faktiskt inte riktigt minns hur vi gjorde till slut. Men att mamma och pappa var fulla och låg och sov hela julafton kommer jag aldrig glömma. Jularna var aldrig roliga. Mina föräldrar drack under hela min uppväxt och gör det fortfarande. Fast nu slipper jag fira jul med dem.”

Och här kan du läsa mer om kampanjen: http://vitjul.se/om-vit-jul/

Olivia Trygg, 24, vågade under en lång tid inte prata om att hennes pappa var alkoholist.
I dag gör hon helt tvärtom och hjälper barn som lever i den osäkerhet som det är att ha missbrukande föräldrar.
– Jag vill ta bort skammen, visa barn att man kan prata om det.

Enligt en rapport från Folkhälsoinstitutet lever var femte barn i Sverige med en förälder som har ett riskfyllt drickande.
Men trots att var femte barn i en vanlig svensk skolklass är drabbad är det inte många som vågar prata öppet om att pappa eller mamma, eller kanske båda två, nästan alltid är fulla.
Ämnet är belagt med skam och skuld.
Många ser en utslagen person på en parkbänk framför sig när de hör ordet alkoholist, inte en välfungerande, arbetande förälder som håller sitt barn välklätt och mätt.
Olivia Trygg är i dag 24 år.
När hon var barn bodde hon i ett fint hus på Djursholm med en familj som var till synes perfekt. Ingen kunde se vare sig på Olivia eller på hennes charmiga, stilige pappa att han var alkoholist.
Hon vågade heller inte berätta för någon.
– Jag visste inte var jag skulle vända mig eller om någon skulle förstå. Jag trodde jag var ensam i världen om detta.
Olivia minns julaftonen då hon var 15 år och då det stod klart för hennes familj att hennes pappa var alkoholist.
Hon hade märkt förändringen länge.
Hur den kärleksfulla och varma och lekfulla pappan började bli allt mer hånfull och sarkastisk.
”Ska du ha den där extra bullen? Kolla dig i spegeln”.
Kommentarer som den.
När pappan slutade jobba hängav han sig allt mer åt spriten. Men om någon påpekade att han drack för mycket blev han arg.
– Jag oroade mig mycket och fick ett enormt kontrollbehov. Hällde ut pappas alkohol eller hällde i vatten i flaskorna så han inte skulle bli så full. Jag var ofta hos skolsyster för att jag hade ont i magen, men det var aldrig någon som frågade mig hur jag hade det hemma, säger Olivia.
Den där julen, för 9 år sedan, briserade allting. Familjen bad pappan att inte dricka, det var ju ändå jul, kunde de inte bara ha det lugnt och trevligt med familjen?
Men han gjorde det motsatta.
Dagen efter hittade Olivia en whiskyflaska i brödkorgen och en familj i tårar.
– När jullovet var slut och jag skulle börja vårterminen i nian skulle man berätta för alla vilken perfekt jul man haft och vilka fina julklappar man fått. Eftersom alla de andra verkade ha haft en så bra jul så låtsades jag det med.
Till slut ställde Olivias familj ett ultimatum för pappan: Familjen eller alkoholen.
Men trots att pappan åkte in och ut från behandlingshem lyckades han aldrig helt överkomma sjukdomen.
2010 dog han av alkoholrelaterade skador.
– Jag försöker minnas min pappa som den han var innan sjukdomen, för alkoholism är faktiskt en sjukdom. Jag minns den varma, snälla pappan. Jag brukar säga att jag älskade min nyktre pappa, men inte den fulle, säger Olivia.
Strax efter pappans död startade Olivia Trygg och hennes familj stiftelsen Trygga Barnen, en stiftelse som vill sprida kunskap om alkoholism, vara en trygg hand för drabbade barn och tvätta bort skammen över att vara barn till en alkoholist.
–  Vi ordnar aktiviteter för barnen. Vi har samtal där vi pratar om att det inte är deras fel, att de inte ska skämmas och kännas skuld. Vi förmedlar professionell hjälp till de som behöver det och vi följer med dem som vill till socialtjänsten och under andra myndighetskontaker, säger Olivia.
– Framförallt vill vi visa barnen att de inte är ensamma. Jag minns när jag väl vågade berätta för mina vänner att min pappa var alkoholist att ingen dömde mig, att många hade det likadant.
Två dagar innan jul ordnade Trygga Barnen en julfest.
Pyssel, julmat och paket för de barn som ville vara med.
– Julen är barnens högtid och vi vill att de ska kunna ha en trygg och nykter sådan. Även om resten av julen blir kaotisk i deras hem så kan de i alla fall minnas denna kväll när de kommer tillbaka till skolan, och säga till de andra barnen att de hade en bra jul de med.

 Olivia Trygg.

 Olivia och hennes pappa.

Trygga Barnen, för barn som lever med föräldrar som är missbrukare.
För hjälp: mejla till info@tryggabarnen.se eller ring: 072-7117172
För mer info besök http://tryggabarnen.com/
För att stödja: För att skänka 50:- sms:a barnen till nummer 72970.
För att skänka 100:- sms:a barnen 100 till nummer 72970.
För att skänka 200:- sms:a barnen 200 till nummer 72970.
Eller sätt in ditt bidrag på postgiro nr 900244-5

Här kan ni läsa rapporter från Folkhälsoinstitutet: http://www.fhi.se/Handbocker/Uppslagsverk-barn-och-unga/Barn-i-familjer-med-alkohol–och-narkotikaproblem–omfattning-och-analys/

I morgon här i bloggen kommer det handla om ett nytt ämne – barnen till missbrukare.
Enligt en rapport från Folkhälsoinstitutet lever var femte barn i Sverige med en förälder som missbrukar alkohol.
På julen, när det där med alkohol ofta är en självklar del av firandet, är det många barn som har det värre än vanligt.
Om du har en berättelse du vill att jag publicerar här på bloggen, antingen som barn till en missbrukare eller kanske någon som missbrukar själv, så mejla det du vill ska publiceras till linda.hjerten@aftonbladet.se
Du får vara helt anonym.
Till dess: ha en riktigt god julafton.