Artikeln om Olivia häromdagen väckte starka reaktioner.
Många har mejlat och lämnat kommentarer.
Här är några av läsarnas egna berättelser om att växa upp som barn till en missbrukare.

Anna:
”Växte upp med en pappa som drack! Som nykter var han världens bästa pappa! Tyvärr blev det mindre å mindre av de tillfällena ju äldre jag blev. Slutade med att jag bröt helt med honom under tre år. Han tog upp kontakten igen när farfar blev sjuk. Det blev aldrig som innan…men han försökte ett tag. Sedan lyckades han med det han så många gånger innan försökt göra…han tog sitt liv! 
Kanske om någon bara lyssnat?”

Mats:
”Jag är uppvuxen med två halvsyskon och en ensamstående mamma. Min mamma var full så ofta hon kunde vara det. Ibland undrar jag hur jag ens överlevde åren man är för liten för att komma ihåg, och även från de åren man minns, kommer jag inte ihåg mycket. Jag funderar ofta på även idag hur ett beroende och begär kan vara så starkt att man kan välja bort allt för att få tag på alkohol. Det kvittar vad det än är, så är alkoholen starkare. När jag var yngre lekte jag med tanken att om jordens öde låg i min mammas händer, och stod framför ett ultimatum att trycka på ”rädda jorden knappen” eller ta flaskan med sprit. Hade hon räddat jorden?? Jag har alltid varit sjukt tveksam om hon hade räddat jorden, för hennes beroende varit så starkt. Min mamma var även en mycket social, älskande och auktoritär person. Och således lyckades hon alltid ge skenet till socialen att hon som sjukskriven ensamstående kvinna med tre barn hade en god situation i hemmet. Det var inte förrän jag blev så gammal att jag själv kunde reagera på vilken totalmisär vi levde i, som någon från t.ex. socialen också gjorde det och det började hända saker. Jag tror inte att någon annan förälder sa ”jag älskar dig” så många gånger till sitt barn som min mamma gjorde till mig, men jag är tveksam till att hon vet vad kärlek är. Hon förstod inte hur skadade sina barn genom att gömma oss i sin bubbla från socialen och låta oss leva ensamma i dunklet av hennes cigarettrök. Jag kände precis som Olivia och kunde inte prata om det till någon i skolan och jag och min storebror pratade aldrig om det. Min pappa och jag är bästa vänner och han har alltid vetat om min situation. Dock ifall han hade gått in och tagit mig därifrån så hade min storebror varit ensam i skiten med min mamma och betydligt yngre lillasyster, och tog risken att jag bodde mestadels av tiden hos mamma. Jag är idag tacksam att han gjorde det för det som gjorde att jag gick ut ur pisset är att jag hade min bror att bolla mot när jag kom upp i tonåren, och även han, fast mot mig. Jag vet dock inte vad som är rätt eller fel i sammanhanget och har fått olika meningar från folk jag berättat min historia för, det som jag dock vet är att det finns så många som mig, märker man när jag blivit äldre och folk börjat öppna sig. Idag är jag 25år, jag har ibland letat ”men” efter min uppväxt, men det är svårt att analysera sig själv. Dock har jag hört från två håll att jag verkar ha svårt att lita på ”vuxna”. Jag har haft varannan jul i pisset, och varannan jul med pappa i hela mitt liv. Varje jul hos pappa har jag längtat till min bror som jag visste var i skiten med min nedsupna mamma. Nu har jag skrivit för mycket. Jag ägnar ofta en tanke åt alla fantastiska människor som klarar sig genom svåra tider utan att söka sig till droger och kriminalitet. För även om du har det svårt och det stormar från olika attityder som gör dina moraliska val svåra att göra, så är det alltid du som gör dom och får leva med dom. Och finns ingen hjälp att få att ta valen, så måste du ta dom själv. Och oavsett om du är en nedsupen förälder eller en son till en som börjar röka hasch motsv, så är det du som måste se dig själv i spegeln och ta dig i din jävla krage. Samhället ser inte allt, och det är inte deras fel i alla fall.”