Kostas Simitis reagerar med taggarna ut på min första fråga. Den lyder så här:
Hur firade du kvällen Grekland införde euron?
Det skedde nyårsnatten 2001-2002 och Simitis var Greklands premiärminister. Det borde ha varit en av hans lyckligaste stunder i politiken. Men det säger han inte. Han säger:
– Varför frågar du det? Vad är syftet med frågan?
Det har ju hänt en del sedan dess. Grekland gick med i eurosamarbetet, och grekerna vars ekonomi till stora delar liknar ett ulands, fick plötsligt låna pengar lika billigt som tyskar. Den stora kreditfesten började, med galopperande underskott, finanskris, eurokris, EU-kris och möjligen ett förstört europeiskt samarbete som följd.

 

Framför mig sitter politikern som startade händelsekedjan. Han riskerar att gå till historien som mannen som fick Europeiska unionen att gå under. Därför är det inte så märkligt att han blir misstänksam. Överallt finns kritik, illvilliga avsikter, utsträckta ben som väntar på att fälla en politiker…
Efter en stund lugnar han sig.
– Jag var på Greklands riksbank. Det var en officiell tillställning med politiker och ämbetsmän. De första eurosedlarna såldes till allmänheten.
Kostas Simitis är en kortväxt 75-åring. Han ger ett sorgset intryck, nästa stund ett sammanbitet, kanske bittert, ibland ilsket.

I dag skäller hela världen på Grekland, och särskilt på de som ansvarade för landets ekonomi vid inträdet i eurozonen. Det är en etablerad sanning att räkenskaperna var uppsnyggade och statistiken falsk: Grekland borde inte ha fått bli medlem. Simitis tar fram statistik och artiklar som han läser högt ur. Han lyfter luren och ger enstaviga order till sin sekreterare som kommer in, tar emot dokumenten, skyndar ut för att kopiera och återvänder. Hon ger papperen till sin chef och han räcker dem vidare till mig. De ska visa att han inte farit med osanning.

Mycket är komplicerat. Det handlar om bokföringsteknik. Ska inköp av nya försvarssystem bokföras som en kostnad vid leverans eller betalning? Sådana saker. För en som står utanför, som jag, blir det till slut en fråga om långdragen, petig och tämligen meningslös advokatyr.

Huvudfrågan måste väl ändå vara om Greklands ekonomi var tillräckligt sund för att vara med i eurosamarbetet?
– Sarkozy har sagt att vi inte borde fått bli medlem… Men Frankrike, Portugal och Spanien hade större underskott än vi när de gick med.
Simitis reser sig, går runt skrivbordet och pekar med ett magert pekfinger i tabeller: 3,1 procent i budgetunderskott hade Grekland 1999.

Fortsätter man att läsa tabellen ser man att underskottet snabbt ökade: 3,7 procent 2000, 4,5 år 2001, 4,8 år 2002 och så vidare till det sämre.
Simitis viftar otåligt med handen. Han diskuterar inte detaljer, utan sin egen och Greklands ärlighet, samt de långa historiska linjerna.
– Är vi greker dåliga människor? Sitter vi bara i solen och dricker kaffe? Nej, men länderna i nord och syd har så olika konkurrenskraft.
Han håller upp en blyertspenna.
– Om jag förmår producera en penna per timme så gör du som svensk tre. Men det handlar inte om pennor utan om flygplan och bilar. Ni i Sverige gör bilar, vi odlar potatis. Det är olikheterna i våra ekonomier som skapat den nuvarande krisen, inte problem med budgeten. Ni exporterar varor, vi importerar dem. År 2007 tror jag att vi hade ett handelsunderskott på 14 procent.

Många anser att Grekland av det skälet inte borde fått bli med i eurozonen. Den grekiska ekonomin är alltför olik exempelvis den tyska.

– Vilket Europa vill vi ha? Det var viktigt att Grekland blev medlem för att knyta EU:s länder närmare varandra. Om vi vill att EU ska vara något mer än ekonomiskt samarbete måste vi försöka få länderna närmare varandra.

Simitis anser att EU borde ha ”överfört teknologi till syd”, det vill säga Grekland, men jag förstår också att han menar Spanien och Portugal. EU begick ett historiskt misstag som inte tog skillnaderna mellan nord och syd på större allvar och gjorde något åt dem.
– NI ville att vi skulle vara med! NI ville att alla Europas länder skulle vara inne i samma struktur.
Han upprepar att han inte förfalskade statistiken. Den borgerliga regeringen som efterträdde Simitis kom med anklagelsen redan för flera år sedan. Han lutar sig fram över skrivbordet.
– Vi fifflade INTE med bokföringen. Och förresten, hur skulle det se ut om regeringar tog för vana att revidera företrädarnas räkenskaper?

Han övergår till att kritisera sina konservativa efterträdare. Det var under dem som slöseriet började, säger Simitis.
Så återfaller den gamle premiärministern i Greklands nationalsport, att skylla på andra. Partierna skyller på varandra, medborgarna skyller på politikerna, och alla skäller på Tyskland som tillsammans med Frankrike garanterar Greklands ekonomi.

Vintern 2011 pågår en ekonomisk och politisk process som mycket väl kan sluta med Europeiska unionens sönderfall. Var den processen inleddes kan man diskutera. Ett påstående så gott som något är att den började med denne man, Kostas Simitis.
Medan vi talat har han mjuknat. Han ler till och med ett par gånger.
– Jag kan ta kritiken för jag tror att jag gjorde rätt. Jag kan bli arg men känner mig inte förnedrad.
Nu har han inte tid längre. Han ska ta emot sin gamle kollega Yannis Papantoniou som var finansminister när Grekland gick med i euron. Vi hälsar hjärtligt i dörren. Papantoniou är under utredning, misstänkt för att ha tagit emot mutor i samband med köp av ubåtar från Tyskland. Men det är förstås en helt annan historia.