I lördags insåg jag en skön sak – gravida är faktiskt lite som lastbilschaffisar.

Vi var på väg ut från indiern vi hade lunchat på och mötte ett par i entren. Jag såg direkt att hon också var på tjocken, lite mindre mage än min, men definitivt gravid. När vi möttes så såg jag att hon kollade till på min mage och sen mötte hon min blick. Och log. Jag log tillbaka, nickade lite och gick glatt vidare.

Lite senare knallade jag runt i en barnklädesbutik på Skånegatan och samma sak hände igen. Jag spottar en gravidmage, hon kollar in min och så hejar vi. Lite tyst, men ändå tydligt.

Det är som en hemlig klubb. Vi håller koll på varann och i de där blickarna finns så oändligt mycket samförstånd – vi kör inte likadana bilar och vi honkar inte i lastbilshornet, men vi är med om samma coola grej, har samma längtan, krämpor, rädslor och funderingar. Och med de där blickarna och nickningarna som bekräftelse blir man lite starkare och tuffare. I like!