Jag läser Calles Schulmans krönika om missfall i Expressen idag och blir både ledsen, bedrövad och glad på samma gång. För oj vad rätt han har. Jag reagerade själv på att Catrin i något sammanhang under förra veckan sa att missfall har med inställning att göra. En jävla skymf mot de kvinnor och män som vecka efter vecka, månad efter månad och år efter år på olika sätt kämpar för att bli föräldrar. Som att de inte mår tillräckligt dåligt ändå?

Jag förlorade själv ett barn i vecka nio i våras och hamnade i den där konstiga tomheten. Vi hade inte berättat för någon ännu och även om det kändes okej efter omständigheterna så var det en av livets pissigare veckor. Men jag sa inget till nån, jag var ju inte panikledsen och fixade att jobba och sådär. Fokuserade på att krama min man på kvällarna och hoppades att jag snart skulle få hålla i ett positivt graviditetstest igen.

Det fick jag, bara nån månad senare. Nu var vi på banan igen och då var det lättare att vara öppen med att det hade gått åt helvete förra gången. Plötsligt fick jag höra mängder av liknande historier. Vi var långt ifrån ensamma och jag började se på missfallet med andra ögon. Det är så otroligt skönt att inse att man inte är ensam. För hur mycket man än googlar sig fram till att man är en av många så är det fantastiskt att få höra någon annan berätta sin historia. Att kunna relatera, förstå och känna sig normal. Inse att det kanske inte var så konstigt att det gick som det gick. Att det händer varje dag.

Det sägs att var tredje graviditet är ett missfall. Det innebär att vi alla har ganska många runt omkring oss som varit med om det här – en eller flera gånger. I mitt fall krävdes det en ny graviditet för att kunna snacka om det som hände. Men precis som Calle så önskar jag att det var lättare. Att det hade varit så himla fint om vi vågade dela med oss av glädjen tidigt och om det trots allt händer inte ser det som ett misslyckande och en skam. Att vi inte vore så rädda för att visa att vi är ledsna framför våra familjer, vänner och kollegor. 

Kanske är Calles krönika och blogginlägg som det här en start iallafall.