Vi var vid min mormor och morfars grav och tände ljus igår. Det är väl inte så konstigt att man blir sorgsen vid såna tillfällen, men det kändes mer svajigt än vanligt. Jag önskar att mormor och morfar hade fått träffa världens bästa Lars och min fantastiska unge. Att de hade fått veta hur jag blev när jag blev stor. Och så tänker jag på att mina barn kanske aldrig får lära känna sin morfar och vad mycket det är som inte blir som man tänkt sig. Och samtidigt som jag går där och funderar på de där jobbiga sakerna så ser jag mig omkring och det är tända ljus överallt och jag går där med människor jag älskar och inser att det finns oändligt många som bryr sig om varann ändå. Och så blir jag alldeles tårögd över det och är både varm och kall inombords på samma gång. Confusing.