Jag förenar nytta med nöje och läser om profylaxandning i badkaret. Övar på att slappna av i ansiktet och munnen (som är en av kroppens ringmuskler). Det ska påverka kroppens övriga ringmuskler och göra dem mer avslappnade. Flåsandas lite också, men det känns så nördigt. Hoppas att inte Lars hör därute vad jag håller på med.

Undrar om jag kan lita på att det är som att cykla? Det gick ju bra sist – även om det tog svinigt lång tid. Men andningen funkade verkligen. Vore coolt om jag fick till det med lustgasen också. Förra gången höll jag på att spy och fick ge upp. De som verkligen fixat grejen säger ju att det är det bästa som finns.

Jag ska erkänna att jag är ganska blödig till vardags, men nu börjar det ta löjliga proportioner. Att jag idag har tjutit när jag fått besked om en skilsmässa och ett lyckat jobb-byte är ju en sak. Men jag sjönk ner i soffan för typ 11 minuter sen och har redan hunnit böla till Biggest loser och Dr Phil. Vet inte om jag vågar kolla på Ullared om nån timme.

Nästan som att ha mysdress på jobbet – preggoleggings från H&M, lång t-shirt från Monki och stor luddig kofta från Bik Bok (japp, den jag plockade under det jobbiga besöket i förra veckan) tillsammans med bootsen från Acne.

Milda makaroner. Jag såg just att det är 50 dagar kvar. Heeeelt sjukt. Femtio dagar. Sju veckor. Lika länge som jag var ledig i somras. Det kändes som att de sju veckorna bara försvann. För sju veckor sedan började Anna Anka-hetsen, jag letade preggostrumpbyxor och jagade stickbeskrivningar på handledsvärmare. Känns som igår.

Nu blev jag nervös.

Jag har precis varit på Berns och moffat cupcakes och sett årets Mama koras. Kanske lite svårt att se på bilden, men den glada vinnaren är Sanna Lundell. Hon fick priset för att hon inte längre står i skuggan av sin kända pappa och sina kända män och för att hon gjort raketkarriär i blogosfären.

Jag gillar coola Sanna och tycker att det var ett grymt val, även om jag aldrig sett det som att hon stått i skuggan av sina kända män. Annars blev jag gladast över att Jenny Wilson fick priset som årets bäst klädda Mama (toksnygg idag), att Cassandra Rhodin fick priset som årets barnklädesdesigner för Mini Rodini och för att vi fick svinsköna sittplatser på balkongen.

Annars kan jag rapportera att sned fläta verkar vara grejen i Mama-kretsar, att Sigge Eklund var snyggast, att Ann Söderlund hade kortast kjol (eller hade hon glömt den hemma?), att Pernilla Wahlgrens snubbe Joachim verkade mest intresserad av sin mobil, att Dominika Peczynski hade mest puder, att Cecilia Blankens var mest nervös av alla och att Hasse Shimoda och Thomas Mattsson var de mest otippade gästerna.

Petra på En annan sida bloggar bra om barnuppfostringsböcker. Det var längesen jag läste nåt i genren men är just nu sugen på böcker om hur man hanterar ankomsten av ett syskon. Vi har läst Ellis får ett syskon av Siri Reuterstrand för Frank sen i somras, men det vore kul med något nytt. Och med tanke på trotsperioderna vi redan har här hemma skulle nog även vi vuxna behöva läsa på lite för hur vi bäst hanterar Franks reaktioner när kinesen är här. Vilka har ni läst och gillat?

Och så håller jag med Petra. Ann Söderlund och Hanna Widell – vi vill ha en uppföljare! Från A till bebis var så skönt befriande och ärlig. Vi vill ha en om större barn!

Embryot som skulle kika ut i maj och bli Franks och kinesens första kusin klarade sig inte. Idag skickar jag varma varma tankar till A & E.

Preggojeans från H&M, långärmad svart preggotröja från H&M och grå sweatshirt med fladdermusärmar från Bik Bok.

Dagens plan är att införskaffa en lyxig brakmiddag till kvällen samt det mjukaste marknaden kan erbjuda i bh-väg. Och så går jag fortfarande och suger lite på om jag ska klicka på köpknappen eller inte på Hasbeenspjucksen.

Jag mailar med co-gravida kollegan J inför fikamötet vi har varje fredag kl 14.30:

J: Shit vad jag är nervös för fikat. Är det kanelbulle? Choklad? El munk igen?

H: MUNK MUNK MUNK MUNK MUNK. Fan vad jag hoppas!

J: CHOOOKLAAAD.

H: Shit. Choklad hade varit bra. Men har vi fått det nån gång?

J: I form av biskvi på sin höjd. El chokladtårta. Men aldrig liksom en 200-grammare.

H: OH! Det borde vi lobba in. 200 gram frukt och mandel hade gjort hela min dag. Eller shit, 100 gram hade också räckt.

J: Jag hoppar gärna både frukten och mandeln. I övrigt är jag på.

H: Man kanske kan få två sorter? Daim? Eller är du mer Digestive?

Nu blev det varken choklad eller äppelmunkar, utan vaniljhjärtan. Ni fattar. Herregud, ibland undrar man om vi jobbar på Hemmets Journal. Så vi tog ingen. Men det är skönt att ha någon nära sig som förstår.