Har precis insett att det inte går längre. No more bygel-bhar. Byglarna och kinesen slåss om samma utrymme och den enda som blir lidande är jag. Aj aj aj, shit vad ont det gör!

Tips på mjuka sköna bygellösa bhar som ändå gör underverk med boobsen mottages tacksamt!

Har varit hos snälla barnmorskan Eva på morgonen. Kinesen verkar vara ett praktbarn som växer precis som det ska. Ett moln på himlen bara – mitt järnvärde. Eva ordinerade minst en Niferex om dagen framöver. Blir spännande att se vad det gör med magen…

Så här långt in i den första graviditeten hade jag läst mängder med gravidböcker, gått på gravidyoga, profylaxkurs, köpt loads av babyprylar, läst på om förlossningar, sytt täcken, amningskudde och ett babynest. Jag hade övat på andning, skrivit ett förlossningsbrev och packningslistan var klar sedan länge.

Och nu…har vi köpt en vagn och en säng. Och just ja. Jag har börjat sticka en babykofta också! Men sen är det slut.

Inser att jag kliver in i vecka 32 i morgon. Jag har ingen aning om vad som händer under vecka 32. Förra gången hade jag stenkoll på vad som var färdigutvecklat och vad som hände vecka för vecka. Men det är stor skillnad när man redan har en kotte på utsidan att ta hand om. Oavsett, det är inte så jäkla långt kvar och det skulle kunna ske inom några veckor. Jag måste hugga mig själv i håret och sätta fart – ska ta och leta fram profylaxboken ikväll och börja fräscha upp kunskaperna.

Hade en tröttmorgon och tänkte mig något jättebekvämt – men det blev helt tvärtom. Vitt linne från H&M, tunika från Bik Bok (som tydligen blivit för liten sedan sist), låga preggojeans från Top Shop (som bara åker ner och hänger på trekvart hela tiden) och svarta kilklackar från Zoe (som i kombo med magen gör att fötterna ser pyttesmå ut. Lite blåsa-omkull-varning).

Jag läser Calles Schulmans krönika om missfall i Expressen idag och blir både ledsen, bedrövad och glad på samma gång. För oj vad rätt han har. Jag reagerade själv på att Catrin i något sammanhang under förra veckan sa att missfall har med inställning att göra. En jävla skymf mot de kvinnor och män som vecka efter vecka, månad efter månad och år efter år på olika sätt kämpar för att bli föräldrar. Som att de inte mår tillräckligt dåligt ändå?

Jag förlorade själv ett barn i vecka nio i våras och hamnade i den där konstiga tomheten. Vi hade inte berättat för någon ännu och även om det kändes okej efter omständigheterna så var det en av livets pissigare veckor. Men jag sa inget till nån, jag var ju inte panikledsen och fixade att jobba och sådär. Fokuserade på att krama min man på kvällarna och hoppades att jag snart skulle få hålla i ett positivt graviditetstest igen.

Det fick jag, bara nån månad senare. Nu var vi på banan igen och då var det lättare att vara öppen med att det hade gått åt helvete förra gången. Plötsligt fick jag höra mängder av liknande historier. Vi var långt ifrån ensamma och jag började se på missfallet med andra ögon. Det är så otroligt skönt att inse att man inte är ensam. För hur mycket man än googlar sig fram till att man är en av många så är det fantastiskt att få höra någon annan berätta sin historia. Att kunna relatera, förstå och känna sig normal. Inse att det kanske inte var så konstigt att det gick som det gick. Att det händer varje dag.

Det sägs att var tredje graviditet är ett missfall. Det innebär att vi alla har ganska många runt omkring oss som varit med om det här – en eller flera gånger. I mitt fall krävdes det en ny graviditet för att kunna snacka om det som hände. Men precis som Calle så önskar jag att det var lättare. Att det hade varit så himla fint om vi vågade dela med oss av glädjen tidigt och om det trots allt händer inte ser det som ett misslyckande och en skam. Att vi inte vore så rädda för att visa att vi är ledsna framför våra familjer, vänner och kollegor. 

Kanske är Calles krönika och blogginlägg som det här en start iallafall.

Vår personalmatsal drivs i ny regi från och med idag och för att fira nyöppningen bjuckas det på prinsesstårta på plan 9. Jag stod en stund och klurade på om jag skulle – men så försökte jag räkna antalet Delicatobollar jag har klämt i helgen och misslyckades.

Det får helt enkelt bli frukt idag.

Jag har inte sett den, men kollar med ett öga. Det finns ju inte så många preggofilmer vad jag kan komma på, så missa inte ”På smällen” på tv3 – nu!

Update kl 21.58: Eller så kan ni kolla på nåt annat. Vad som helst faktiskt.

Söndagshäng i H&M-klänning som är…hmmm, herrejäklar, minst fem år gammal (köpt på Gotland och en favvo under förra graviditeten). Treåringen finns bara i ett fantastiskt exemplar, men tröjan han är iklädd är från Blingo.

Oerhört nöjd! Sniglar-spjälsäng, spjälsängsskydd, täcke, kudde och underlakan bärgat. Hann till och med käka köttbullelunch och plocka med lite servetter, värmeljus och ett par tofflor i farten. Dessutom var maken i tid till matchen. Win win win!

Nu återstår bara att fundera på var på dessa 64 m2 kinesen ska få kinesa. Sextiofyra dagar kvar…

Igår hyrde vi en bil för att dra till Franks mormor och fira allhelgona. På eftermiddagen ska vi rulla mot huvudstaden igen och jag fick precis en briljant idé. På vägen hem passerar vi det stora härliga möbelvaruhuset i Kungens kurva där de säljer spjälsängar och annat bra att ha till pyttebarn. Perfekt eftersom vi i annat fall måste låna bil eller ta spjälsängsfan på tunnelbanan.

Då återstår bara att sälja in idén till maken. Han är i vanliga fall lika på när det kommer till shopping som jag, men just idag är han något stressad över att hinna hem till dagens väldigt viktiga match på Stadion. Men ärligt, vad är väl en kvalplats mot att kotten inte har någonstans att sova? Hehe. Köttbullsmiddag here I come!