Stödstrumpor i all ära – men nu blir jag ändå svullen om fötterna framåt kvällningen. Upptäckte dock att svullna vintervita fötter blir snäppet charmigare om man målar tånaglarna knallröda. Nästan söta faktiskt. Testa själva!

Ingen Nobelblåsa dagen till ära, men väl en svart sweatshirtklänning från Monki, rostfärgat linne och gravidleggings från H&M och de orangea träsko-pärlorna från Hasbeens.

Alltså. Det här med att stå på huvudet i vecka 37, det är inget jag rekommenderar om man säger så. Jag vet inte riktigt när jag stod på huvudet senast, men tyngdpunkten är ju inte riktigt där den brukar vara. Det var sjukt svårt att komma upp. Jag kämpade en lång stund (ensam hemma, riktigt glad att ingen såg mig, haha) och kom väl upp i typ 2-3 sekunder till slut. Men då fick jag råont i huvudet och drösade ihop i en fnissande hög på sängen.

Kanske är det så att jag ska köra med en påse frysta ärtor och kalla glas vatten istället…

Jag är egentligen inte så skraj för vändningsförsöket, mest bara att jag inte vill att förlossningen kommer igång i år (dagens i-landsproblem?). Däremot är jag rädd för kejsarsnitt, så jag hoppas verkligen att kinesen tar sitt förnuft till fånga och lägger sig rätt innan det är dags.

Jag har fått några tips för att få den att fatta biffen: att stå på huvudet en stund varje dag och att ställa ett stort glas iskallt vatten på magen (där man tror att huvudet är). Bara tanken att stå på huvudet gör mig…rädd. Vattnet känns mer rimligt. Men det är klart jag kommer att prova!

Jag har aldrig varit på någon babyshower förut, så jag vet inte riktigt vad som ska ingå i konceptet, men holy cow vilken kväll jag hade igår! Brudarna satte ribban högt. Fotbad, skypedate med favoriterna i Buenos Aires, värsta lyxiga julbordet, krystarstårtan, massa Billabong och julmust, ballonger i taket, godis överallt, sjukt mycket fina presenter och heliumsångstund.

Idag känns det som om jag drack ett par pavor rött och dansade på borden till långt in på morgonen, men OJ vad sjukt rörd, glad och tacksam jag är. Tack tack tack, ni är finast!

Lite sunkiga mobilbilder finns här – och hörrni. Varför heter det babyshower egentligen?

Hade bjudit hem några av mina ladies på glögg ikväll. Men när det ringde på dörren kl 18 stod det typ dubbelt så många brudar och barn med mängder av mat och paket därutanför – och det är plötsligt babyshower! Hahahaha, kolla tårtan vi ska hugga in på nu!

Läste Vi Föräldrar i morse hos barnmorskan och fick syn på den här annonsen. Jag hade nästan glömt alla konstiga prylar som dyker upp i föräldraskapets bakvatten. Första gången jag hörde talas om Näs-Frida skakade jag på huvudet och tänkte att folk var galna. Några månader senare när första förkylningen slog till så höjde jag den till skyarna och sög snor så det stod härliga till.

Så vem vet? Man ska aldrig säga aldrig. Trots att jag klarade mig med termometertricket förra vändan så kanske är det jag som försöker kränga in pysventilen Windis förträfflighet framåt vårkanten.

Grå mamma-stretchjeans från H&M och t-shirt med snörning från Lindex.

Jag tycker att det är konstigt att vi, år 2009, i det här landet fortfarande inte kan se barn och mammor/pappor med barn som en del av vårt samhälle? Människor som precis som alla andra har rätt att vistas var de vill. I de flesta andra delar av världen delar man sitt liv med barnen – på gator och torg, restauranger, fik och andra ställen där folk samlas. Men nej. I Sverige ska det vara tyst och lugnt och folk ska få vara ifred. Sorgligt.

Jag vet att det här till viss del är en skapad debatt, det är förstås skitkul att få Katrin och Alex att debattera mot varann, men folkets kommentarer gör mig helt mörkrädd. Glömmer de bort att de har varit barn själva? Eller att de flesta av oss någon gång blir föräldrar?

Min gissning är att Katrin och alla de andra barnrädda kommer att tycka annorlunda när de själva är hemma med barn – det är inte skitkul att enbart vistas på hemmaplan eller spendera dagen i lekparken när det är minusgrader ute. ÅH. Jag stör mig på att jag stör mig. Men fan vad jag stör mig.

Kom just hem från barnmorskan. Allt bra – förutom att kinesen har vänt sig igen och sitter upp. Inte bra – så nu är ett vändningsförsök bokat till nästa vecka. Det har man ju hört en del om, inte bara bra saker om man säger så. Jag är inte så skraj dock, vill bara inte att det ska sätta igång något. Planen är ju att vi kör förlossning på andra sidan nyår.

En positiv sak med det hela dock – vi fick spana in kinesen lite kort på ultraljud när hon dubbelkollade att h*n satt upp. Snygg förstås!