Så. Här är den, hela förlossningsberättelsen. Har precis läst igenom den och det är konstigt, men det känns redan så längesen. Hon är sex dagar gammal men är redan så självklar här hemma.

—

Jag vaknade strax efter klockan 03 av något jag inte riktigt fattade vad det var först, men det molade och gjorde ont i nedre delen av magen. Och innan jag ens hann känna efter riktigt så försvann känslan och jag låg en stund och väntade på mer känningar och funderade på om det kunde vara så att det var på gång? Men inget mer hände och jag somnade om. Vaknade till nån mer gång, men i sovtöcknet så orkade jag inte bry mig tillräckligt.
Vid 04-snåret vaknade jag dock på riktigt. För då kände jag igen känslan, visst var det värkar jag hade! Snälla värkar, men ändå värkar! Härlig känsla!

Vid 05 hade jag haft värkar var tionde- var femtonde minut den senaste timmen och väckte Lars och berättade. Han blev klarvaken på en sekund och ville ringa sina föräldrar direkt, men jag sa att vi väntar en stund, så det gjorde vi. Han somnade om och jag låg och funderade på om jag skulle bli stressad eller inte. Sjukt svårt att veta, man har ju hört hur fort det kan gå andra gången, men det var stadigt tio minuter mellan värkarna och jag kände mig ändå lugn.

Vid 07 ringde vi svärföräldrarna och en nyvaken farfar svarade. Lars berättade att något var på gång och att de gärna fick hämta Frank när de käkat frukost och sådär. Han blev nog lite stressad, för han lade på luren i örat på Lars, så vi fick ringa upp igen! Även om det var tidigt så kändes det bra att styra upp så att det inte behövde bli stressigt och framförallt skönt att Frank inte skulle behöva se mig ha ont och blir rädd.
Sen kom farmor och hon och Frank åkte härifrån vid nio. Jag ringde förlossningen och berättade att jag hade haft värkar i fem-sex timmar och att vi antagligen skulle komma in under dagen. Fick veta att de hade fullt, men att vi skulle ringa när det blev aktuellt att åka in så fick vi se hur det såg ut då. Kändes sådär, vi hade ju valt Danderyd för att pappan alltid får stanna kvar på deras patienthotell och för att vi var nöjda sist. Inget najs att inte veta var vi skulle hamna.

Vid 10-tiden gick jag på toa, då kom delar av slemproppen, alldeles blodstrimmig och hjärtat tog ett skutt. Kanske var det på G ändå! Lade mig i ett hett bad och då försvann värkarna helt och jag somnade till. När jag gick upp igen återkom värkarna, fortfarande ganska stadigt med tio minuters mellanrum.

Dags för lunch och vi körde förstås pasta! Kolhydratladda kändes smart. Jag käkade glatt och kände mig pigg och pepp. Där någonstans insåg jag dock att så fort jag satt ner eller lade mig ner så gick värkarna ner i frekvens. Ville inte att det skulle avta helt så då började jag hålla igång och röra mig hela tiden. Vid 14-tiden tog vi en promenad runt Vitabergsparken. Iskallt ute, -16 grader, men ändå skönt att få röra på sig. Värkarna var fortfarande på den nivån att jag kunde fortsätta promenera mig igenom dem, fick bara gå lite långsammare och andas med djupa andetag.

Väl hemma lade jag mig i soffan och direkt gick värkarna ner och kom bara med typ tjugo minuters mellanrum. Ute var det iskallt, en ny promenad kändes inte aktuellt. Så för att aktivera oss och hålla igång bestämde vi oss för att kasta ut granen och alla julprylar. Och det funkade kanonbra! Vi plockade ner kulor, mistel, adventsstakar och sopade barr och värkarna började göra lite ondare och jag måste luta mig över soffan eller sideboarden och profylaxandas varje gång.

Vid 18-tiden är det fem, sju, tre, fem minuter mellan värkarna, så vi ringer Danderyd och säger att vi nog behöver åka snart. Och det är inte fullt längre! Wohooo! De ber oss ringa när vi är på väg bara. En halvtimme senare drar vi och jag sitter i taxin och väntar på värkar och är livrädd för att vi bara ska få åka dit och vända. Får en värk på Centralbron och sen ingenting förrän vi kör in på sjukhusområdet. Den sista gör dock sjukt ont och chauffören kör som en kratta över isgupp och jag blir asförbannad men håller tyst. Någon borde verkligen tipsa taxichaffisar om att gupp och ryckig körning under värkar gör för jävla ont.

Vi får komma in till rum två direkt och hinner bara vara därinne i några minuter innan värkarna drar igång på allvar. Plötsligt får jag sex-sju värkar på en kvart och de är jobbiga. Jag står lutad över en fåtölj och profylaxandas samtidigt som Lars trycker hårt med knogarna i korsryggen. Funkar hyfsat.

Vi skrivs in vid 19.20, inskrivningen tar en stund eftersom jag hela tiden får nya värkar och inte kan prata riktigt. Sen får vi vänta på barnmorskan i nån halvtimme. Jag har mycket värkar och Lars vill ringa på klockan för att skynda på dem, men jag säger att vi ska vänta. Till slut kommer barnmorskan iallafall och jag får lägga mig i sängen, byta om och blir undersökt. Värkarna kommer tätt så undersökningen drar ut på tiden, och jag håller andan när hon ska berätta hur mycket jag är öppen, men blir ändå hyfsat nöjd när det är fem centimeter. Vi är halvvägs iallafall. Jag ber dem kontrollera noga att barnet står med huvudet neråt och så är det. Skönt! Ingen sätesbjudning nu tack!

De har läst vårt förlossningsbrev och har koll på att jag inte fick till det med lustgasen sist, men undrar om jag vill testa nu, och det vill jag! Ganska obehaglig känsla, jag domnar i fingrar och runt munnen, men efter en stund får jag till det och det funkar hyfsat mot värkarna. Vi andas tillsammans, Lars coachar och vi garvar åt min konstiga lustgasröst. Jag har svårt att prata normalt eftersom läpparna är helt avdomnade. Vid varje värk hugger och klämmer jag i Lars hand och han räknar från CTG-apparaten så att jag ska ha koll på när vi nått toppen på varje värk. Så kör vi på en stund, men efter tio-femton minuter inser jag att värkarna blir värre och värre och det går i ett med färre och färra pauser, så jag säger till Lars att jag vill ha ryggmärgsbedövning. Han frågar barnmorskan hur länge vi måste vänta innan de kan sätta epidural och hon säger att vi inte behöver vänta, de ringer på narkosläkaren direkt. Bara vetskapen om att epiduralen var på gång var en otrolig lättnad. Det skulle snart bli lite lättare.

Kvart över nio är det dags att byta team och barnmorskan Linda och undersköterskan Helene tar över. Jag har täta, kraftiga värkar och ligger på sidan i fosterställning för att få epidural och narkosläkaren har just lagt lokalbedövning i ryggen för att sen föra in slangen som epiduralen ska sprutas in i. Lars och barnmorskan håller i mig för att jag ska kunna ligga helt stilla när värkarna kommer. Och när det är dags för nästa känner jag direkt att något annorlunda händer. Jag börjar skaka i hela kroppen och det trycker på något enormt neråt – det är en krystvärk som kommer! Jag spänner mig för att ändå ligga stilla och försöker att inte trycka på, men det finns inte en chans, kroppen reagerar av sig själv, jag trycker på, skriker in i masken och plötsligt går vattnet och det sprutar ut över barnmorskan som står vid nederkanten av sängen. Jag hör dem säga att det buktar rejält och narkosläkaren skrattar och berättar att det inte är någon ide att sätta epiduralen, för nu vill bebisen ut. Jag blir helt ställd och fattar knappt att det är sant!

De frågar om jag vill halvsitta, men jag tyckte att det var så skönt att stå framåtlutad med magen hängande under värkarbetet, så jag får vända mig och står framåtlutad över den uppfällda sängen med lustgasen i högsta hugg. Där någonstans inser jag att lustgasen är allt jag har och blir livrädd, men har ju inte så mycket val.
Sen får jag tre-fyra krystvärkar till. Det gör helvetiskt ont, som att jag går sönder inuti och jag minns att jag ångrade mig och ville lägga ner. Vid nån av värkarna ställer jag mig stående och bara vrålar in i lustgasmasken. På näst sista krystvärken kommer huvudet ut och jag tänker på att vi garvade åt uttrycket ”ring of fire” på jobbet. Barnmorskan peppar mig för att jag måste ta i på nästa – berättar att barnet inte kan stå så för länge. Jag vill inte men inser att jag måste. Så på nästa värk tar jag i för kung och fosterland. Trycker in hakan mot kroppen, försöker att inte andas och bara tok-krystar neråt trots att det känns som om jag ska gå av på mitten. Och så plötsligt lättar trycket och vår lilla Anita glider ut och föds klockan 21.37, 3675 gram och 50 cm lång.

I journalen står det att hon framkrystas i framstupa kronbjudning och att hon har navelsträngen ett varv runt huvudet men att den löses med lätthet. Hon skriker spontant och bajsar vid födseln. Allt det här missade jag, tror att jag hade fullt upp med att fatta att kinesen, som ju i mitt huvud hela tiden varit en kille, faktiskt var en tjej. En alldeles fantastisk liten tjej.

Känslan jag hade när jag fick henne i famnen är svår att sätta ord på, men lättnad, kärlek och ömhet tror jag. När man har så mycket känslor på insidan att det är svårt att andas. Så otroligt skönt att det var klart och gick bra. Och så himla fint att se stoltheten och glädjen i Lars ögon. Vi fixade det! Tvåbarnsföräldrar! Förra gången tog det ett tag innan den där överväldigande känslan dök upp. Med barn nummer två är storheten i en liten nyföding så mycket mycket större. Och att tillsammans titta på den lilla tösen som är vår – det blir inte mycket större än så.