Om nån minut blir hon två veckor gammal vår lilla snorgärs. Och även om det säkert kommer att förändra sig hundra gånger så tycker vi att vi börjar lära känna henne nu. Hon är lugn, jättelugn. Skriker och gråter sällan och är glad så länge hon får vara där resten av familjen är.

Hon kör med halvdagar – vaken halva dagen, sova halva dagen. Hon käkar två gånger per natt, men mycket oftare på dagarna, vilket gjort att hon redan nu är en liten tjockis. Fingrar och tår är dock långa och smala. Vem hon fått det ifrån har jag ingen aning om. Vi andra kör kort och tjock-stilen. Ögonen är mörkblå och jag undrar om hon inte kommer att ta efter mig och bli brunögd. Franks ögon var mycket ljusare blå när han var i hennes ålder och de är ju blå fortfarande. Jag tycker inte att de är så lika i övrigt heller, har försökt jämföra lite med gamla bilder, men njaeee, möjligen lite över munnen.

Hon har ju hunnit med att dra på sig en förkylning, men även att prova napp och flaska, vilket funkar fint!

Skön är hon. Och redan en så självklar del av familjen. Hon är det första Frank frågar efter när han kliver innanför dörren efter dagis och den sista han pussar godnatt vid läggdags. Mammahjärtat svämmar över.