Från sidan är det lätt att missta sig faktiskt.

Några grader kallt, gnistrande snö och strålande sol. Det är svårt att inte älska Stockholm en dag som den här.

Dagens lunchdate, världens finaste Swanström (och ett par fantastiska leopardtofflor), gjorde mig så himla pigg och glad! Älska folk som ger energi bara man smygspanar lite på dem!

Apropå det där med tårar. Det var en av de saker jag inte hade en aning om innan jag fick barn. Att man inte gråter tårar i början alltså. De andra var:

• Avslaget. Ingen hade förvarnat mig om att köpa de största bindorna jag kunde hitta. 6-8 veckors stinkig mens verkar inte vara något man snackar om.
• Att bröstvårtorna har flera små hål. Att mjölken kommer ut som i ett durkslag. Upptäcktes när jag pumpade första gången för typ 3,5 år sen. Stort.
• Att man skulle få ont i bröstvårtorna i början. Jag trodde det möjligen kunde bli aktuellt med smärta när ungen fick tänder. Vilken surprise! Nåt dygn efter förlossningen grät jag varje gång det var amningsdags. Då kom barnmorskan med amningsnappen och jag var frälst. Det och olivolja på de stackarns nipplarna vid varje dusch gjorde susen.
• Att den där stora kärleken ganska ofta inte slår en i huvudet så fort ungen ploppat ut. Jag trodde att jag skulle vara lyckligast i världen. Och jag var ju glad, men det som hände några veckor senare – och några månader senare – och ett år senare. Den kärleken går liksom nästan att ta på. Värme i magen och tårar i ögonen och någon sorts ofattbar känsla av att man gjort världens bästa grej.

Ja, också det där med tårarna dårå. Och att ögonen kan ändra färg flera gånger. Och att bajset luktar smörpopcorn i början och att luktchocken kommer först när de börjat käka. Och att man kan vara vaken sjukt lång tid i sträck. Och att de är så mjuka. Herregud. Fleece och flanell kan slänga sig i väggen.

Ja iallafall. Det är lärorikt det här med att få barn helt enkelt.

Pytto är fem veckor gammal och det är redan dags att rensa ur garderoben. Bodys i storlek 50 går inte att knäppa längre. Och vi är redan uppe i blöjstorlek nummer 2. Man fattar att det var en spädbarnsförälder som myntade uttrycket ”växa så det knakar”. Förstås.

Nu kom de. Tårarna. Stora lilla tjej. Tänk att det tar flera veckor för en människa att lära sig att både skratta och gråta.

Klart Dolph ska vara med igen. Utan honom var ju det där mello rätt värdelöst faktiskt.

Anita var inte speciellt nyfiken på att kolla in Aftonbladets redaktion. Hon har slaggat i två timmar nu och vi ska knalla över till söder igen. 

Jag däremot kände mig som ett barn på julafton. Jag saknar verkligen både människorna och stället och det var jättekul att få hänga en stund. 

Idag ska jag och Anita till Arenavägen och luncha med gamla kollegorna. Roligt och pirrigt! Man vill ju vara sitt bästa jag, så nu ska vi duscha och göra oss snygga.