Den första tiden med Anita har ju varit helt fantastisk. Jag hade förväntat mig värsta tvåbarnschocken, att Frank skulle bli råsvartsjuk, att vi inte skulle få sova och att det mesta skulle vara upp och ner. Men så har det inte varit. Frank har gillat Anita och inte gjort så mycket väsen av att han har en syrra. Hon har sovit som en gudinna och käkat en gång per natt. Våra första 11 veckor som tvåbarnsföräldrar har verkligen varit en walk in the park.

Men i går hände ju något. Anita gastade sig igenom kvällen med arg magknip och somnade snyftandes. Ikväll var jag inte hemma vid nattning, men när jag kom hem vid halvnio var Lars helt slut. I vanliga fall är det inga problem att natta två själv, men Anita hade gastat järnet hela kvällen och Frank blev hysterisk och ledsen av skrikandet och började vråla han också. Idag verkade hon inte ha ont i magen dock, bara illvrålandes.

Börjar undra om smekmånaden är över nu. Hoppas hoppas att det bara är tillfälligt. Det har ju varit så himla mysigt. Håll tummarna är ni fina!