Hur underbart det än är att ha en bebis i huset så kan jag inte låta bli att längta efter att hon ska bli lite större. Hon är fantastisk, luktar underbart och kan få mig att börja tjuta bara genom att flina lite, men det känns verkligen som att hon bara får hänga med i allt det vi andra gör.

Antar att det är en tvåbarnsgrej, för med Frank kändes det aldrig såhär. Vi hade så mycket mer tid för honom. Jag spenderade det första halvåret med att hålla, prata med och gosa med honom. Riktigt så funkar det inte nu och jag tänker att om hon kunde sitta själv och vara mer som en person och ännu mer med så skulle det vara annorlunda. Hon skulle liksom ta en plats.

Och så när jag tänkt klart så får jag dåligt samvete och måste pussa på henne henne. Den här tiden kommer ju aldrig tillbaka och hon är alldeles perfekt som hon är. Men nog ser jag fram mot sommaren allt.