Vi är inne i en klängfas. Anita är glad om hon blir runtburen, annars sjuuukt gnällig. Och det räcker inte att vara nära eller sitta i knäet. Det ska röra sig också. Jag är enormt tacksam över att någon uppfann babybjörnen, men längtar nästan tills hon börjar smälla i dörrar och vill vara i fred.

Jag har aldrig tänkt på det förut, men jag har insett att man kan bli helt matt och slut av kroppskontakt. Vissa dagar blir jag helt galen. Efter en hel dags bärande och sen lite brottande när Frank kommer hem är det som det kliar i hela kroppen. Då orkar jag inte ha någon på mig längre, varken barn eller man. Konstigt verkligen, men det känns som om jag inte kan andas och måste vara ensam i ett tyst rum. Kanske är det så att den stundande Berlintrippen med världens bästa man kommer väldigt lägligt.