Stor dag idag. Första tävlingsmilen någonsin, Dianamilen i Eskilstuna. Såklart vaknade jag med lite ont i halsen, Stockholms blodbad i trosorna och båda axlarna värkte efter gårdagens två vaccinationssprutor. 

Guldigare lägen har man ju varit med om. Men jag bestämde mig för att köra ändå och heeerregud. Efter 4,5 km dog jag. Jag skäms lite nu när jag tänker på det, i starten stod jag och tokpeppade: 52 minuter nu, 52 minuter, kom igeeeen! Tjena. Mina tankar om kilometrar på max 5,5 minuter stektes och jag fick fokusera på att ta mig runt. Och det gjorde jag, men det tog en timme och 32 sekunder. Bajs. 

Frank ringde nyss också: ”Jag älskar dig mamma, fast du springer långsamt”. Fantastiska unge. 

 

PS. Intervjun igår gick bra. Det blir ett till möte och det känns fint!