Sitter här med en lite lite ledsen känsla i magen. I morgon börjar min sista vecka som föräldraledig på riktigt. På fredag, den 1 oktober börjar Lars föräldraledighet och mina dagar som chef för team grillbiffen är över på riktigt. Det är helt ofattbart hur fort tiden går. Jag blir alldeles vemodig när jag tänker på allt som hänt, vad hon var liten när hon kom, att ni hängde med och peppade och var så himla grymma, att hon var en hon! – hur vi häckade här hemma för att det var så sjuuukt kallt ute, alla promenader, våren, galenfina sommaren, hur fin hon är nu, och stor, och att hon kryper! Ni fattar, det är galet.

Den 4 december förra året jobbade jag min sista dag. Det är tio månader sen. Herregud. Tio månader går snabbare när man är hemma med en bebis än när man är på tjocken, det är en sak som är säker.

Nåväl, egentligen är det inte så himla synd om mig. Inte synd alls faktiskt. För _egentligen_ är jag ju föräldraledig en månad till. Men den månaden blir liksom inte som någon vanlig föräldraledighetsmånad. Den ska jag spendera med hela familjen – i Brasilien.  Biljetterna ligger utskrivna, lägenheten är utlånad till bostadsbehövande kompisfamilj och i mitten av den här veckan tar vi våra sista vaccinationssprutor. Klappat och klart och det ska bli alldeles fantastiskt! Och om all min planering går som den ska så ska jag även ha satt en kråka på ett papper som betyder att jag har ett jobb när vi kommer hem också.

Som sagt, dagens i-landsproblem milt sagt. Men jag kommer att sakna mina och Anitas dagar tillsammans. Och eftermiddagarna när vi hämtat Frank. Det är verkligen en sjuk lyx att få möjlighet att vara föräldraledig så länge som vi får i det här landet. Men skitsamma. Det är halvtid och jag har förbrukat min del. Nu är det Lars tur att få lyxlira med världens skönaste brutta på dagarna. Själv kommer jag ju att få käka lunch i lugn och ro och gå på toa ensam framöver. Det är inte fy skam det heller.

Här ska vi bo. Och det finns bredband. Och egen takterass med grillplats och jacuzzi. Ihhhh!