Igår blev hon tio månader vår lilla grillbiff. Och vad ska man säga, det är väl inte hennes charmigaste period i livet faktiskt. När hon är med oss i familjen är hon glad och nöjd – så länge vi befinner oss i samma rum vill säga. Lämnar vi rummet börjar hon gasta på en sekund. Och försöker någon annan än jag eller Lars att bära henne blir hon helt otröstlig. Gallskrik och panik i ögonen. Har läst på lite och förstått att det är en sån period nu. Det händer mycket och tryggheten är viktig som tusan. Så det är väl bara att härda ut och hoppas att det går över snart. Gärna innan helgen då hon ska vara hos min mamma när vi ska på konsert…

Det nya sen förra månaden är att hon har fått två tänder till (totalt sex stycken nu), har börjat prata massor med en helt fantastisk kluckande och gurglig röst, käkar mer och mer själv, går själv med gåvagnen  och står själv utan att hålla i sig. Allt det nya hänger med på nätterna också. Hon sover otroligt ytligt, kryper, ställer sig upp och snackar och skrattar i sömnen. Hon som sovit hela nätter sen hon var yttepytteliten har börjat vakna på nätterna och under förra veckan fick vi ge henne välling varje natt för att få henne att somna om.

Och jag tror inte att hon är lika rund längre. Kanske är jag hemmablind, men det känns som att hon är förbi sitt knubbigaste stadie, vilket känns lite sorgligt. Hon var så himla fin med sina veck, ni vet de där som gör att händerna känns påskruvade på armarna. Älskart!

Underarmsbilden är verkligen helt fantastisk – är det så att jag när en armbryterska vid min barm? Tack för bilden Jo!