Med något distraherande i händerna så tar hon faktiskt ett par steg på egen hand. Tokhärligt!

När man håller på att lära sig gå måste man ju ha riktiga skor. Så i helgen fyndade vi de här pupporna åt Anita. Lite slitna, men fantastiskt snygga med regnbågslurv! Skulle kunna tänka mig något liknande själv. Och priset? Tio pix! Jag älskar loppisar!

Vi har precis komponerat ihop veckans meny. Älskar när vi är så här uppstyrda. Det är liksom bra på alla sätt  – inga hjärnsläppsmiddagar när man står där kl 17 och kidsen är tokhungriga, najs att veta att man ska få något gott när man är på väg hem och toklätt att förbereda. Själv tror jag att rödbetsbiffarna kommer att bli veckans höjdpunkt. Har inte provat dem än, men de kommer från Arlas nya kokbok, Vardag, som är smäckfull med recept man kan laga på max en halvtimme. Alla vi har provat so far har varit jättegoda. Guldgrej för barnfamiljer I say.

Hanna Kastås har varit på konferens och ändrat tänk. Förr var partajet det bästa med konferenser. Nu att man får sova på hotell utan sina barn.

Saker förändras här hemma. Plötsligt står det fler tandborstar i tandborstmuggen och en kväll var det ytterligare en person i familjen som har några par skor liggandes på hallgolvet. Det mesta finns i minst fyra uppsättningar nu och även om jag börjar vänja mig vid att hon är här så hajjar jag fortfarande till när jag ser hennes tandborste eller när bordet är dukat för fyra. 

Så här såg jag ut 1982. Sju år gammal och precis innan tio år av tandreglering med alla tandställningar man kan tänka sig tog vid. Kollar in Anitas gaddar på bilden under och inser att det nog faktiskt blir samma visa för henne. Inte så roligt alltid, men idag är jag glad att jag stod ut. Glugg och utstående framtänder är ju ganska gulligt på en sjuåring, men inte så mycket längre än så…

Snor och dregel överallt. Mysigt. 

Åhhh, det här gnället. Gnager långsamt hål på hjärnan. Och illvrålsskriken när hon inte får som hon vill. Jag känner inte igen det från Frank. Var har hon lärt sig de här fasonerna egentligen? Man måste bära henne eller ge henne mat för att hon ska vara nöjd.

Typ. Inte hela tiden förstås. Hon är glad när hon har sovit och ätit. Men inte så länge. Just nu är jag faktiskt glad att jag inte är föräldraledig.

Hörrni, förhoppningsvis är det få av er som berörs av ämnet, men jag vill ändå tipsa om en sjukt bra grej. Idag mellan kl 14-16 kan man chatta med Sofie Grönkvist från BRIS om frågor kring barn och skilsmässa på barnperspektivet.se.

Hanna kastås har för små jeans och för stora skor.