Ett fantastiskt 2011 önskar jag er hela gänget! Här laddar vi för kompisfirande med massor av barn och vuxna, ska bli jättekul! Mest pepp är nog jag och Frank som har nya kläder att premiärpartaja i.

Igår rök babyskyddet och vi monterade in en riktig bilbarnstol till Anita. Hon somnade direkt, så jag tror hon gillade det också. Med tanke på att hon när hon var overallklädd såg ut som en tjock sköldpadda med miniskal i babyskyddet så var det kanske inte så konstigt.

Hanna Kastås tycker att julen var lagom lång i år. Det blir fint att jobba lite i morrn.

Båda kidsen är förkylda, men ingen hade feber igår, så vi firade idyllisk snöjul med släkt, tomte, brasa och massor av mat. Precis som man ska. Idag är Frank ganska hängig och Anita har sovit flera gånger, så det är ju inte hundra. Men vi hann med lite pulkaåkning i solen och de har haft en fin jul och det känns skönt.

Själv fick jag ett par peacock pecan Dr Martens och är sjukt glad! Ännu gladare kommer jag att bli när fraktflyget de ska åka med får flyga hit till Sverige…

Hoppas att alla ni haft en fin jul också!

Kom hem från jobbet idag och möttes av en väldigt glad men trött unge med feberrosiga kinder. Hoppas så att hon kryar på sig snabbt så att vi får fira jul med våra familjer. Men det ser inte helt hundra ut. Nu ligger hon i sängen och hostar i sömnen och vaknar till med jämna mellanrum, så vi får väl se…

Julgranen är på plats och Anita håller än sålänge fingrarna i styr. Den är ganska vass, kanske är det grejen. Oavsett så verkar hon gilla att den står här. Kanske när vi ännu en julälskare vid vår barm?

Vi var i huset och spanade och mätte lite ikväll. Känns helt overkligt att spatsera omkring, från rum till rum och försöka få in att det är vårt hus. Snart iallafall. Att det är genom de här fönstren vi ska titta ut framöver. Vår gräsmatta, vår uppfart (det är en del att skotta I tell you) och vår farstutrappa. Och även om det är skitigt och sunkigt just nu så känns det enormt bra i magen. Jag vet att det kommer att bli fantastiskt.

En sak som jag inte är så pepp på är pendeltågen. Tog mig en timme från jobbet till huset idag. Tur att det inte är snökaos mer än någon månad om året.

För min del handlade väldigt mycket om att äntligen få privilegiet att ligga. För det var så jag såg det. Jag var aldrig den populära tonårstjejen. Jag var den rödhåriga roliga tjejen man var kompis med, tjejen som det hände rätt mycket kul runt. Men som inte var så värst intressant när det kom till hångel och sex. Så när det några år senare dök upp tillfällen så var jag på något löjligt sätt så jävla tacksam över att det ens hände. Jag blev skitnervös och gick all in. Och för att täcka upp hur oerfaren jag var och för att få göra det igen fokuserade jag mest bara på att göra det andra ville. Försökte vara porrfilmsfrigjord och kåt och gick med på saker jag inte gillade och som inte var sköna alls. Inuti var jag bara sorgsen och fattade inte varför jag aldrig kunna känna den där efterlängtade kåtheten på riktigt.

Några år senare flyttade jag till en annan stad. Nytt liv, nya tankar och jag vet inte hur det gick till riktigt, men plötsligt vände allt. Kanske hade jag fått nog. Jag blev den som bara tog och tog, såg till att bli tillfredsställd, att jag blev omhändertagen på bästa sätt. Inget var viktigare. Ingen annan var viktigare. Men jag var fortfarande sorgsen inuti.

Jag har inte ifrågasatt eller funderat så mycket på de här perioderna i mitt liv tidigare. Jag ältar sällan. Inget går att ändra på och det är ju som det är. Nu är livet bra. Men i förra veckan när Johanna Koljonen och många med henne började att skriva personliga tankar och erfarenheter kring gränsdragningar och sex i gråzonen på Twitter så väcktes något till liv. Hur kan vi vara så enormt många som upplevt det här? Var gick det fel? Och vad är det vi gör mot varandra? Vad gjorde jag mot mig själv och de jag inte pratade med? Och jag skäms över att jag inte vågade vara mig själv, att jag inte vågade säga nej och över att jag inte lyssnade tillräckligt bra.

Nu sitter det en fyraåring bredvid mig i soffan som redan tycker att andras åsikter är enormt viktiga. Han gör gärna som andra och vet vad som förväntas av honom i den värld som är hans. Även om han ibland vet att det är fel. Jag blir livrädd och känner att det som händer nu är så förbannat viktigt. Vi måste lära våra barn att deras och andras känslor är det viktigaste som finns. Att ett nej alltid är ett nej. Och att man måste fokusera lika mycket på att ta hand om sig själv som om andra. Och jag känner ännu mer än vanligt att jag vill få honom och hans lillasyster att förstå att de får vara precis vilka de vill.

Jag har engagerat mig i rörelsen som startats kring frågan och nu pratar vi om det även på Facebook och i Prataomdet-bloggen. Gå in och läs. För det börjar hända grejer. Och du, prata väldigt gärna om det du också. Du behöver inte berätta för alla. Men vill du så är vi många som lyssnar. Och det viktigaste är att du vågar göra det precis när det verkligen behövs.

Förresten, angående att den mesta av min tid med Frank just nu går till att bråka. Jag var ute med mitt morsagäng i fredags och såklart snackade vi en del om våra fyraåringar – våra äldsta kids är ju typ lika gamla. Och det kan låta löjligt, men det var så skönt att höra att situationen var ungefär likadan hemma hos de andra. Det är inte bara hemma hos oss det tjatas, hotas, bråkas och gråts. Tror vi satte fingret på att vi befinner oss i ännu en av de där faserna.