Elva månader och på gång kan man lugnt säga. Av den stillasittande, lugna, runda bebisen är det inte så mycket kvar. Hon går mer och mer och har precis börjat klättra. På allt. Upp i soffan, på Franks tripp trapp-stol och på lådor och pryttlar som finns runt om i lägenheten. Helt livsfarlig, men jätteglad när hon lyckas.

Hon har sju tänder men verkar ha fler på gång – hon tuggar på allt. När det gäller att äta själv så går det långsamt framåt. Hon vill gärna, men det blir väääldigt geggigt och det är inte så mycket som hamnar i munnen.

Hon har ett jäkla humör, illvrålar om hon vill ha vår uppmärksamhet eller om något inte går hennes väg. Men ändå vill man bara krama henne jämt, för hon är så himla glad. Busig och alltid redo för lite krypjakt. Hon älskar när man sjunger eller spelar musik. Då skiner hon upp och börjar studsa upp och ner – stående eller sittande.

Trygghetsfasen där hon bara ville vara med oss verkar vara över – nu flinar hon mot andra igen och kan efter lite invänjning till och med sitta hos andra eller leka utan att vi sitter på golvet bredvid om vi är hemma hos någon annan. Otroligt skönt! Inga nya ord har dykt upp, det är fortfarande bara hej hej, mama, papa och gack gack (tack tack). Vi tjatar om Frank, men har inte hört något som liknar hans namn än. Frågar man henne vet hon var näsan och magen är. Hon visar fö var näsan är genom att sticka upp fingret i ena näsborren.

Det är en bra period helt enkelt. Det enda som kunde vara bättre är sömnen. Hon vaknar tidigt varje morgon, plus ett par gånger varje natt och behöver klappas om och få hjälp att hitta nappen. Men men. Man kan inte få allt gissar jag. Fin är hon iallafall och det känns bisarrt att det snart är ett år sen hon kom. Hon är så självklar att det känns som att hon alltid varit en del av familjen.