Vet inte hur det gick till riktigt, men idag är det en månad sedan jag klev innanför dörrarna på Ving-kontoret för att dra igång min första arbetsdag på ett år. Nu, trettio dagar senare, känner jag mig redan så enormt hemma. Jag har ju jobbat i huset förut, så just det känns ju väldigt hemtamt. Men det andra har också klaffat så himla bra. Arbetsuppgifterna är sjukt roliga, mina kollegor på avdelningen är fantastiska och jag känner verkligen att jag har kapat mitt drömjobb.

Och så är det faktiskt rätt skönt att slippa huvudansvaret för mat- och sovscheman, gnäll och bajsblöljor. I början var det enormt skönt med vuxenvärlden. Att vinka hejdå till stojet och stimmet hemma. Åka buss och tunnelbana ensam – med möjlighet att läsa, surfa eller bara blunda och tänka lite. Sitta på jobbet och få använda hjärnan. En annan win-grej är att jag blir serverad goda middagar varje dag när jag kommer hem. Det är finemang att familjens kockämne har ansvar för den delen nu.

Men nu har det gått en månad av vuxenlyxen och jag börjar vänja mig. Är inte lika utsvulten på vuxentid längre och det är klart att jag saknar att vara hemma. Det är enormt lyxigt att få vara med sina barn så mycket som vi har möjlighet att vara. Att spendera dagen med någon som konstant delar ut små dregliga kramar och en annan som kan diskutera hur en vulkan fungerar hur länge som helst. Att ta dagen som den kommer och se deras utveckling och hinna ge dem massor av tid och uppmärksamhet. En timme på morgonen och ett par timmar på kvällen är ju alldeles för lite.

Frågan är om man någonsin blir nöjd? Vad är det perfekta förhållandet mellan hemmaliv och jobb? Jag vet inte. Men jag gillar när det blir lagom mycket av det mesta. Rocket science.