De senaste veckorna har varit så sjukt späckade med jobb och annat att jag inte hunnit styra upp en enda julklapp. Trist. Jag gillar ju egentligen att tänka, klura och leta upp bra julklappar. Såna som inte finns på någon önskelista men ändå blir helt sjukt bra. Men idag är det dags. Ska bara köra mitt dagliga julkalender-race kl 12 (ni är väl med förresten?).

Sen ska jag och Frank dra en repa i city. Han ska köpa färgglada och glansiga papper som ska bli julgransprydnader och lördagsgodis och är pepp. Jag med! Ser fram emot kvalitetshäng med honom. Det var längesen vi hängde själva. Känns som att mycket av vår tid går åt till att bråka om läggtider och hur man beter sig när man sitter vid matbordet. Så jäkla ledsamt när man tänker på det. Idag ska vi ta igen lite av det iallafall. När vi är själva blir det oftast så sköna diskussioner och snack. Livet ur en nästan-fem-årings perspektiv är ibland bra mycket intressantare än mitt trettiofemåriga dito.

Sen ska vi käka nåt gott och dricka nåt gott vin. Jag är sugen på risotto. Och jag ska fila på en viktig text och kvalitetshänga med världens finaste man också. Kanske snacka lite badrumsinredning och argumentera trägolv vs heltäckningsmatta. Bra dag helt enkelt.

Jag har fått ett par frågor om kidsens önskelistor. Själv gillar jag inte grejen med att överösa barn med julklappar på julen, det flesta glöms bara bort ändå och försvinner i röran. Men några få bra grejer känns fint. Vi har bett de vuxna runt oss att nöja sig med en julklapp per barn (vi är inte så många i familjen). Det låter kanske självklart, men vi har varit med om jular där presentöppningen tar timmar och känslan blir smått bisarr. Då kan man hellre köpa en get, ge en fotboll eller vatten till fattiga kvinnor och flickor. Känns bättre i magen än att köpa nåt fult plastigt som ingen kommer att leka med. Jag lovar.

Här är iallafall listorna. Vad önskar sig era kottar?

Frank

• Ordentlig hjälm (sett att det finns färgglada på Stadium)
• Star Wars-lego
• Spel till Wii
• Stringhyllor till nya rummet
• Riddare och borgar står högt i kurs för tillfället
• Star Wars-outfit inkl lasersvärd
• Arbetshandskar och trädgårdsredskap i barnstorlek (även kratta/skyffel)
• Pysselprylar (flörtkulor, färgglada papper, glittriga pennor, färgat lim och tejp)

Anita

• Ordentlig hjälm (sett att det finns färgglada på Stadium)
• Vinterskor (typ kavat med kardborre) i strl 20
• Strumpor och strumpbyxor i glada färger med halkpluttar
• Leksaker där man kan stapla, trä på ringar eller liknande.

Idag var det visst åtta tänder. Hade det på känn!

Sitter och läser info om olika förskolor i Huddinge. Har stekt ett barackliknande och ett som verkar vara stort och opersonligt. Men sen då? Det är ju hur svårt som helst. Rangordna ställen man aldrig ens sett eller besökt. Vi kan ju glida förbi förstås, men hälsa på alla känns knepigt. Ansökan måste ju in nu.

Inget låter ju dåligt på pappret förstås. Nu har vi prioriterat närhet, men även ploppat in ett kooperativ för att förhoppningsvis få en plats till Frank i mars. Inbillar mig att det är mindre attraktivt, hehe.

Han är inte ledsen längre, men vi har bestämt oss för att inte snacka så mycket om det förräns vi har något konkret att berätta. När vi vet vad det heter, var det ligger eller kan hälsa på blir det lättare och mer begripligt för honom. Idag vet han ju bara vad han förlorar.

Och det känns mer okej. Han är glad och pepp på flytten i övrigt vilket känns enormt skönt.

Det här med jultomten. Jag inser att jag snärjer in mig i väldigt slingriga kringelkrokar hemma. Den som inte är snäll får inga julklappar av tomten. Och tomten kommer med julklappar på julafton. Men i lördags skulle Frank och jag köpa julklappar. Och på julklapparna skriver man ”God jul Frank önskar Anita”. Ni fattar. Det går inte ihop.

Vad är egentligen den officiella storyn man berättar för barn om tomten? Kan vi enas om något här?

När jag var liten sparade jag fem- och tioöringar som jag mutade min pappa med för att han skulle klia mig på ryggen. När han inte orkade klia längre langade jag upp lite mynt och han skrattade och kunde inte låta bli att fortsätta en stund till. När han absolut inte orkade mer fick jag alltid tillbaka mina korvören. Funkade klockrent och jag älskade det.

Jag minns att han sa att jag hade världens finaste nacke och att jag var fin i kort hår.

Det där är hundra år sen och jag känner honom inte längre. Men jag har fortfarande kort hår. Och nu ligger världens finaste unge i mitt knä och vill aldrig att jag slutar klia hans mjuka rygg. Så jag fortsätter klia tills han nästan sover och hoppas innerligt att vår historia slutar bättre.

Elva månader och på gång kan man lugnt säga. Av den stillasittande, lugna, runda bebisen är det inte så mycket kvar. Hon går mer och mer och har precis börjat klättra. På allt. Upp i soffan, på Franks tripp trapp-stol och på lådor och pryttlar som finns runt om i lägenheten. Helt livsfarlig, men jätteglad när hon lyckas.

Hon har sju tänder men verkar ha fler på gång – hon tuggar på allt. När det gäller att äta själv så går det långsamt framåt. Hon vill gärna, men det blir väääldigt geggigt och det är inte så mycket som hamnar i munnen.

Hon har ett jäkla humör, illvrålar om hon vill ha vår uppmärksamhet eller om något inte går hennes väg. Men ändå vill man bara krama henne jämt, för hon är så himla glad. Busig och alltid redo för lite krypjakt. Hon älskar när man sjunger eller spelar musik. Då skiner hon upp och börjar studsa upp och ner – stående eller sittande.

Trygghetsfasen där hon bara ville vara med oss verkar vara över – nu flinar hon mot andra igen och kan efter lite invänjning till och med sitta hos andra eller leka utan att vi sitter på golvet bredvid om vi är hemma hos någon annan. Otroligt skönt! Inga nya ord har dykt upp, det är fortfarande bara hej hej, mama, papa och gack gack (tack tack). Vi tjatar om Frank, men har inte hört något som liknar hans namn än. Frågar man henne vet hon var näsan och magen är. Hon visar fö var näsan är genom att sticka upp fingret i ena näsborren.

Det är en bra period helt enkelt. Det enda som kunde vara bättre är sömnen. Hon vaknar tidigt varje morgon, plus ett par gånger varje natt och behöver klappas om och få hjälp att hitta nappen. Men men. Man kan inte få allt gissar jag. Fin är hon iallafall och det känns bisarrt att det snart är ett år sen hon kom. Hon är så självklar att det känns som att hon alltid varit en del av familjen.

Hanna Kastås är inte på visning och har inte visning. Firar med en släng av arg magåkomma.

Det har varit lite hektiskt de sista dagarna – men nu är lägenheten såld! Nu väntar vi på tillträde och renoveringsfesten som drar igång den 15 januari.

Nu går hon faktiskt i princip lika mycket som hon kryper. Så det verkar som att skrytmorsan fick rätt med det-händer-före-jul-gissningen. Mycket stolt!