TRFBU del 7
avHanna Kastås hör rykten om att vi är med i Metro idag, jag och kidsen.
Hanna Kastås hör rykten om att vi är med i Metro idag, jag och kidsen.
Här hemma har ju snacket kring flytt, renovering och visning tagit rejäl fart förstås. Alla vi pratar med frågar och grattar. Vi pratar om påbyggnad, besiktning och hantverkarkontakter. Och i dag har vi börjat rensa ur lägenheten. Det är visning på söndag och ja…det tar ju lite tid att gå igenom allt. Mycket fokus på hela flyttgrejen helt enkelt. Mestadels är allt positivt. Frank och Anita ska dela rum i början och vi har pratat massor med Frank om det – hur vi ska möblera, vilka färger han vill ha och sådär och han är jättepeppad och glad. Längtar efter trädgård och frågar om barnen som bor runtomkring.
Men nu ikväll började han förstå att han måste byta förskola. Jag tror att han har hört oss snacka om att vi måste ställa oss i förskolekö (utan att tänka på att han hörde) och så dök det upp frågor. Sjukt klantigt och opedagogiskt av oss. Jag såg att han var ledsen och försökte förklara och svara på hans frågor, men det gick helt åt skogen. Han klamrade sig fast vid mig, grät floder, helt otröstlig och snyftade fram att han aldrig kommer att bli glad på någon annan förskola och att han ska vara hemma istället. Jag grät också till slut och kramade honom länge och lovade att vi ska hälsa på först och att han aldrig ska behöva börja någonstans där han inte vill gå.
Har ont i magen nu. Det är lätt att glömma bort att han inte är så himla stor egentligen. Inte ens fem år. Klart att det här kommer att bli en skitstor och jobbig grej för honom också. Plötsligt skäms jag över att jag gnällt på att jag måste åka pendeltåg. Herregud. Han måste bryta upp från en av de tryggaste och viktigaste platserna i sitt liv.
I morse gick Anita fram till mormor självmant och tog henne i handen. Och i eftermiddags satt hon hyfsat länge i mormors knä utan att grina. Kan det vara så att tiomånadersmonsterfasen börjar närma sig sitt slut?
(Hon blir ju faktiskt elva månader idag).
Ja, det är helt galet. Vi har köpt ett hus! Haha, jag har lite svårt att smälta det. När folk frågar var jag bor ska jag säga att jag bor i Stuvsta i Huddinge! Crazy.
Det är ett ganska litet renoveringsobjekt på 81m2 med kanonfin tomt nära tåget. Planen är att bygga på en våning till sommaren, byta fasad, göra alla ytskikt inomhus, kapa nåt träd och ja, inom ett par år kan det vara ett alldeles fantastiskt hus. Precis ett sånt som vi har inset att vi inte har råd att köpa färdigt.
Jag är jätteglad och pepp, men har redan lite separationsångest. Vår lägenhet ligger redan ute, visning nästa helg. Känns så himla konstigt att vi ska lämna stan och vår älskade lya. Men jag antar att jag kommer att landa i det här också så småningom. När vi sitter på vår nybyggda altan i sommar och kollar när kidsen rushar runt på gräsmatan och vi klurar på vad vi ska grilla till middag kommer jag nog att vara nöjd. Eller så sitter jag där i byggkaoset och gråter och längtar tillbaka till stan. Jaja. Oavsett så sitter jag här och äter upp gammal pendeltågsost. Jag som aaaaaldrig skulle bo på pendeltågslinjen. Well well. Man vänjer sig ju vid allt som sagt och det är härligt att ta nästa kliv. Är det nu jag kommer att bli vuxen på riktigt?
Tejp med fina mönster, ett gosedjur, en Big Mac och ett hus i Stuvsta. Inget speciellt.
Vet inte hur det gick till riktigt, men idag är det en månad sedan jag klev innanför dörrarna på Ving-kontoret för att dra igång min första arbetsdag på ett år. Nu, trettio dagar senare, känner jag mig redan så enormt hemma. Jag har ju jobbat i huset förut, så just det känns ju väldigt hemtamt. Men det andra har också klaffat så himla bra. Arbetsuppgifterna är sjukt roliga, mina kollegor på avdelningen är fantastiska och jag känner verkligen att jag har kapat mitt drömjobb.
Och så är det faktiskt rätt skönt att slippa huvudansvaret för mat- och sovscheman, gnäll och bajsblöljor. I början var det enormt skönt med vuxenvärlden. Att vinka hejdå till stojet och stimmet hemma. Åka buss och tunnelbana ensam – med möjlighet att läsa, surfa eller bara blunda och tänka lite. Sitta på jobbet och få använda hjärnan. En annan win-grej är att jag blir serverad goda middagar varje dag när jag kommer hem. Det är finemang att familjens kockämne har ansvar för den delen nu.
Men nu har det gått en månad av vuxenlyxen och jag börjar vänja mig. Är inte lika utsvulten på vuxentid längre och det är klart att jag saknar att vara hemma. Det är enormt lyxigt att få vara med sina barn så mycket som vi har möjlighet att vara. Att spendera dagen med någon som konstant delar ut små dregliga kramar och en annan som kan diskutera hur en vulkan fungerar hur länge som helst. Att ta dagen som den kommer och se deras utveckling och hinna ge dem massor av tid och uppmärksamhet. En timme på morgonen och ett par timmar på kvällen är ju alldeles för lite.
Frågan är om man någonsin blir nöjd? Vad är det perfekta förhållandet mellan hemmaliv och jobb? Jag vet inte. Men jag gillar när det blir lagom mycket av det mesta. Rocket science.