För min del handlade väldigt mycket om att äntligen få privilegiet att ligga. För det var så jag såg det. Jag var aldrig den populära tonårstjejen. Jag var den rödhåriga roliga tjejen man var kompis med, tjejen som det hände rätt mycket kul runt. Men som inte var så värst intressant när det kom till hångel och sex. Så när det några år senare dök upp tillfällen så var jag på något löjligt sätt så jävla tacksam över att det ens hände. Jag blev skitnervös och gick all in. Och för att täcka upp hur oerfaren jag var och för att få göra det igen fokuserade jag mest bara på att göra det andra ville. Försökte vara porrfilmsfrigjord och kåt och gick med på saker jag inte gillade och som inte var sköna alls. Inuti var jag bara sorgsen och fattade inte varför jag aldrig kunna känna den där efterlängtade kåtheten på riktigt.

Några år senare flyttade jag till en annan stad. Nytt liv, nya tankar och jag vet inte hur det gick till riktigt, men plötsligt vände allt. Kanske hade jag fått nog. Jag blev den som bara tog och tog, såg till att bli tillfredsställd, att jag blev omhändertagen på bästa sätt. Inget var viktigare. Ingen annan var viktigare. Men jag var fortfarande sorgsen inuti.

Jag har inte ifrågasatt eller funderat så mycket på de här perioderna i mitt liv tidigare. Jag ältar sällan. Inget går att ändra på och det är ju som det är. Nu är livet bra. Men i förra veckan när Johanna Koljonen och många med henne började att skriva personliga tankar och erfarenheter kring gränsdragningar och sex i gråzonen på Twitter så väcktes något till liv. Hur kan vi vara så enormt många som upplevt det här? Var gick det fel? Och vad är det vi gör mot varandra? Vad gjorde jag mot mig själv och de jag inte pratade med? Och jag skäms över att jag inte vågade vara mig själv, att jag inte vågade säga nej och över att jag inte lyssnade tillräckligt bra.

Nu sitter det en fyraåring bredvid mig i soffan som redan tycker att andras åsikter är enormt viktiga. Han gör gärna som andra och vet vad som förväntas av honom i den värld som är hans. Även om han ibland vet att det är fel. Jag blir livrädd och känner att det som händer nu är så förbannat viktigt. Vi måste lära våra barn att deras och andras känslor är det viktigaste som finns. Att ett nej alltid är ett nej. Och att man måste fokusera lika mycket på att ta hand om sig själv som om andra. Och jag känner ännu mer än vanligt att jag vill få honom och hans lillasyster att förstå att de får vara precis vilka de vill.

Jag har engagerat mig i rörelsen som startats kring frågan och nu pratar vi om det även på Facebook och i Prataomdet-bloggen. Gå in och läs. För det börjar hända grejer. Och du, prata väldigt gärna om det du också. Du behöver inte berätta för alla. Men vill du så är vi många som lyssnar. Och det viktigaste är att du vågar göra det precis när det verkligen behövs.