Förresten, angående att den mesta av min tid med Frank just nu går till att bråka. Jag var ute med mitt morsagäng i fredags och såklart snackade vi en del om våra fyraåringar – våra äldsta kids är ju typ lika gamla. Och det kan låta löjligt, men det var så skönt att höra att situationen var ungefär likadan hemma hos de andra. Det är inte bara hemma hos oss det tjatas, hotas, bråkas och gråts. Tror vi satte fingret på att vi befinner oss i ännu en av de där faserna.

Vet inte hur det gick till riktigt, men idag är det en månad sedan jag klev innanför dörrarna på Ving-kontoret för att dra igång min första arbetsdag på ett år. Nu, trettio dagar senare, känner jag mig redan så enormt hemma. Jag har ju jobbat i huset förut, så just det känns ju väldigt hemtamt. Men det andra har också klaffat så himla bra. Arbetsuppgifterna är sjukt roliga, mina kollegor på avdelningen är fantastiska och jag känner verkligen att jag har kapat mitt drömjobb.

Och så är det faktiskt rätt skönt att slippa huvudansvaret för mat- och sovscheman, gnäll och bajsblöljor. I början var det enormt skönt med vuxenvärlden. Att vinka hejdå till stojet och stimmet hemma. Åka buss och tunnelbana ensam – med möjlighet att läsa, surfa eller bara blunda och tänka lite. Sitta på jobbet och få använda hjärnan. En annan win-grej är att jag blir serverad goda middagar varje dag när jag kommer hem. Det är finemang att familjens kockämne har ansvar för den delen nu.

Men nu har det gått en månad av vuxenlyxen och jag börjar vänja mig. Är inte lika utsvulten på vuxentid längre och det är klart att jag saknar att vara hemma. Det är enormt lyxigt att få vara med sina barn så mycket som vi har möjlighet att vara. Att spendera dagen med någon som konstant delar ut små dregliga kramar och en annan som kan diskutera hur en vulkan fungerar hur länge som helst. Att ta dagen som den kommer och se deras utveckling och hinna ge dem massor av tid och uppmärksamhet. En timme på morgonen och ett par timmar på kvällen är ju alldeles för lite.

Frågan är om man någonsin blir nöjd? Vad är det perfekta förhållandet mellan hemmaliv och jobb? Jag vet inte. Men jag gillar när det blir lagom mycket av det mesta. Rocket science.

När Anita har sovit och man tar upp henne i famnen doftar hon alldeles ljuvligt. Jag älskar att borra in näsan i hennes nacke och bara gosa loss med henne då. Det är svårt att beskriva precis hur det känns, men det är en mjuk, somrig, bebishullig, varm doft – lite som när man ätit flingor i mjölk med socker och den sista skvätten är kvar i tallriken.

Vi barnvaktar Olle, nästan tre månader, när hans päron firar sin bröllopsdag med svit på hotell. Än sålänge går det finfint, de små sover, men den stora har myror i rumpan och vill jaga ut ormar, kissa, dricka vatten, berätta om drömmar och byta säng. Allt utom att sova.

Åh. Jag kom just på en sak. För exakt ett år sen idag var det söndag och vi kom hem efter en fantastisk weekend i Warzawa. Jag hade inte fått någon mens efter missfallet i mars och började ana att det kanske kanske var något på gång. Så på söndagkvällen den 10e maj bestämde jag mig för att checka och tamejtusan – jag var på tjocken!

Vi är inne i en klängfas. Anita är glad om hon blir runtburen, annars sjuuukt gnällig. Och det räcker inte att vara nära eller sitta i knäet. Det ska röra sig också. Jag är enormt tacksam över att någon uppfann babybjörnen, men längtar nästan tills hon börjar smälla i dörrar och vill vara i fred.

Jag har aldrig tänkt på det förut, men jag har insett att man kan bli helt matt och slut av kroppskontakt. Vissa dagar blir jag helt galen. Efter en hel dags bärande och sen lite brottande när Frank kommer hem är det som det kliar i hela kroppen. Då orkar jag inte ha någon på mig längre, varken barn eller man. Konstigt verkligen, men det känns som om jag inte kan andas och måste vara ensam i ett tyst rum. Kanske är det så att den stundande Berlintrippen med världens bästa man kommer väldigt lägligt.

Idag lanserar BRIS en ny sajt för dig som om ser, bryr dig om och vill vara ett stöd för barn, men ibland känner dig otillräcklig eller osäker på hur du ska göra. På Barnperspektivet.se får du svar på frågor som rör barn och råd kring hur du kan samtala med barn kring jobbiga ämnen som droger, utsatthet, mobbing, skola, tonår och mycket annat.

Så bra att det inte finns ord. Läs och sprid till fina människor runt dig!

När jag tänker på mig själv så ser jag en tjej, strax över 30 som bor i stan, har hyfsad koll på ny musik, har ett spännande jobb på Sveriges största sajt, gillar mode och att dricka vin och käka ost på typ Nada.

Haha, luurad!

Egentligen är jag tvåbarnsmamman med åldersnoja som letar hus i förorten, lyssnar på P3-hits (hallå Donkeyboy liksom), är mammaledig, går i H&M-kläder och mitt uteliv består av luncher i Ringens foodcourt (lite ljug, men typ). Och igår köpte vi en en vuxenbil. Inte någon 20 år gammal skruttbil, utan en riktig vuxenbil som vagnen går in i – och jag blev så glad att jag nästan smällde av!

Växauppskräcken trillar på mig ibland. Men sen tänker jag att man ju faktiskt kan gilla mode och bo i hus. Samtidigt. Och käka ost på Nada och cykla hem till förorten om det inte är fööör långt bort. Och har man vuxenbil så får alla kompisarna plats när man fixar barnvakt och drar till Arvika i sommar.

Den där vuxenrädslan. Jag undrar vem som hittat på den egentligen?

Älskade familjen. Och bilen – asfina härliga stora lyxiga vuxenbilen!

För tillfället är det tre världsmedborgare i min bekantskapskrets som väntar på att se dagens ljus. Det är sjukt spännande och jag har lite svårt att släppa – kollar mobilen var och varannan minut när jag är ute på stan och snabbscannar facebook, twitter och deras bloggar när jag är uppe och ammar mitt i natten för att se om något hänt.

Nu är det iallafall nära nära. Bokhora-Johanna och Daniel är på Danderyd efter att vattnet gick igår en månad innan utsatt datum. Jenny och Mats väntar in Plätten med lite värkar och Henke & Annika var på sitt sista besök hos barnmorskan idag, en vecka efter BF.

Älskar den här väntan. Bästa sorten! Slår Lost, Prison break och vilken actionrulle som helst!

För mig är det här en av de allra bästa bebisgrejerna. Lukten och mjukheten. Och så vecken. Knubbiga små armar och ben med tjockisveck som ger mig en stor varm och stolt gråtklump i magen. Tänk att den här fantastiska lilla varelsen är min dotter. Och fast hon bara varit här i sex veckor älskar jag henne mer än jag någonsin kan förklara. Ofattbart.