Vi är på väg på middagsdate i Solna och båda kidsen slocknar typ 12 sekunder efter att vi klivit på t-banan.

Apropå det där med tårar. Det var en av de saker jag inte hade en aning om innan jag fick barn. Att man inte gråter tårar i början alltså. De andra var:

• Avslaget. Ingen hade förvarnat mig om att köpa de största bindorna jag kunde hitta. 6-8 veckors stinkig mens verkar inte vara något man snackar om.
• Att bröstvårtorna har flera små hål. Att mjölken kommer ut som i ett durkslag. Upptäcktes när jag pumpade första gången för typ 3,5 år sen. Stort.
• Att man skulle få ont i bröstvårtorna i början. Jag trodde det möjligen kunde bli aktuellt med smärta när ungen fick tänder. Vilken surprise! Nåt dygn efter förlossningen grät jag varje gång det var amningsdags. Då kom barnmorskan med amningsnappen och jag var frälst. Det och olivolja på de stackarns nipplarna vid varje dusch gjorde susen.
• Att den där stora kärleken ganska ofta inte slår en i huvudet så fort ungen ploppat ut. Jag trodde att jag skulle vara lyckligast i världen. Och jag var ju glad, men det som hände några veckor senare – och några månader senare – och ett år senare. Den kärleken går liksom nästan att ta på. Värme i magen och tårar i ögonen och någon sorts ofattbar känsla av att man gjort världens bästa grej.

Ja, också det där med tårarna dårå. Och att ögonen kan ändra färg flera gånger. Och att bajset luktar smörpopcorn i början och att luktchocken kommer först när de börjat käka. Och att man kan vara vaken sjukt lång tid i sträck. Och att de är så mjuka. Herregud. Fleece och flanell kan slänga sig i väggen.

Ja iallafall. Det är lärorikt det här med att få barn helt enkelt.

Idag har vi introducerat AD-dropparna. Eller D-dropparna som de heter nuförtiden. Fem droppar varje dag i två år för att vi bor i ett solfattigt land. Vi har det rätt bra ändå.

Det är så här dom är som allra bäst tycker jag – mjuka små nakenfisar att krama och klappa på. Vi ligger i sängen och vaknar till och Anita snackar högt med mönstret på kudden. Jag smeker de små mjuka fötterna och pussar henne på magen. Hon är så otroligt mjuk och varm, det finns verkligen inget som är bättre!

Jag fick några tips av en tvåbarnspappa jag känner när vi fick Anita. Mycket uppskattat. Men jag klurar fortfarande på det där sista. Han fick medhållande skrock från några andra flerbarnsföräldrar i sällskapet som gjorde mig lite…orolig. Hehe. Jag antar att jag lär förstå inom nåt år eller så.

1: Ta det lugnt.
2: Ta Frank på roliga äventyr.
3: Glöm inte bort att pump + frys = ledig mamma.
4: Slappna av, man behöver inte tvätta en body som ser ren ut bara för att den varit på en stund, vänta tills den är nerkräkt eller nerbajsad, då är det dags.
5: Kom ihåg att två barn är fler än två vuxna.

Amningslektyren för dagen är den här – Växa och upptäcka världen av Hetty van de Rijt och Frans X Plooij. Jag läste den när Frank var spädis och gillade som tusan. Den går igenom de sju utvecklingsfaser barnet går igenom under första året. Låter som mumbo jumbo men är skitspännande om man som jag är i fasen där bajs, barnets vikt och antal amningsstunder per natt är några av dagens viktigaste samtalsämnen. 

”Det här med föräldraskap… jag fattade aldrig att det innebar så mycket ledarskap. Jag trodde att det skulle räcka med kärlek.”

Det nya livet-Fredriks fru slår huvudet på spiken.

Igår kollade vi på vår snorande lilla acnetjej som låg och tokpruttade och hjärtat kändes som det skulle svämma över. Hon är så himla himla fin. Så fin att det känns som jag vill tjuta för att det är så stort.

Men så kollade vi på lite bilder och fnissade. Man kan verkligen fatta om det bara är vi som känner såhär.

Om nån minut blir hon två veckor gammal vår lilla snorgärs. Och även om det säkert kommer att förändra sig hundra gånger så tycker vi att vi börjar lära känna henne nu. Hon är lugn, jättelugn. Skriker och gråter sällan och är glad så länge hon får vara där resten av familjen är.

Hon kör med halvdagar – vaken halva dagen, sova halva dagen. Hon käkar två gånger per natt, men mycket oftare på dagarna, vilket gjort att hon redan nu är en liten tjockis. Fingrar och tår är dock långa och smala. Vem hon fått det ifrån har jag ingen aning om. Vi andra kör kort och tjock-stilen. Ögonen är mörkblå och jag undrar om hon inte kommer att ta efter mig och bli brunögd. Franks ögon var mycket ljusare blå när han var i hennes ålder och de är ju blå fortfarande. Jag tycker inte att de är så lika i övrigt heller, har försökt jämföra lite med gamla bilder, men njaeee, möjligen lite över munnen.

Hon har ju hunnit med att dra på sig en förkylning, men även att prova napp och flaska, vilket funkar fint!

Skön är hon. Och redan en så självklar del av familjen. Hon är det första Frank frågar efter när han kliver innanför dörren efter dagis och den sista han pussar godnatt vid läggdags. Mammahjärtat svämmar över.

Det är fortfarande svårt att koppla att jag är tvåbarnsmorsa. Pratade med min egen mamma i telefon tidigare och när vi skulle lägga på så var det sista jag hörde ”pussa barnen från mig”. Helt sjukt. Barnen!