I morse åkte Lisa som ju egentligen har BF efter mig in till BB. Kanske föder hon barn precis nu! Jag vet att jag är lite tjatig, men det är svårt att greppa att det är så nära nu. Jag tittar på Frank, det allra finaste vi har och kan inte fatta att han ska bli storebror. Att den här lilla människan inom ett par veckor kommer att kännas jättestor och plötsligt måste stå ut med att dela oss med en till person. En person som han antagligen kommer att tycka är rätt jobbig tidvis.

Jag längtar otroligt mycket, men det är jävligt vemodigt också. Slut på trepersonseran. En era som jag har älskat att leva i. Störtdyk in i tvåbarnsliv med allt vad det innebär. Huh. Idag ångrar jag mig nästan.

Jag har just fått en utförlig rapport om hur det gick till när finaste kollegans lilla Elly kom till världen. Tåriga ögon och nervöst fladder i magen nu. Jag kan fortfarande inte greppa att vi snart har en sån här hemma.

Hur söt är hon inte då? De är smarta kidsen som kör med snittankomst och så lite gulsot på det – snyggast i klassen redan på BB.

Trots att det är en liten person som ska flytta in här så krävs det en del omorganisation för att få plats med allt. Vi bor inte i förvaringsheaven tyvärr. Sängen är ju på plats, men vi klurar fortfarande på var vi ska göra av kinesens kläder, blöjor och småpryttlar (och de väskor och kläder som tidigare låg där sängen står). Idag blir det således en garderobsrensning för att se om vi kan lösa förvaringsdilemmat.

Men först lite pulkaåkning.

Ni som är/ska vara föräldralediga, ni missar väl inte Försäkringskassans jämställdhetsbonus? Inte nog med att barnet får möjlighet att bonda lika hårt med båda föräldrarna, man får lite extra klirr i kassan också.

För oss är det självklart att dela lika på föräldraledigheten, men kanske kan det här pusha några av er som inte bestämt er än i rätt riktning.

Kinesens farmor har stickat en fantastisk liten tröja och mössa i mjukaste alpaca-ull. Inser att jag nog ska ge upp min egen stickning. Koftan jag har filat på i ett par-tre månader nu är liksom i en helt annan klass – toksnygg grön färg, men lite som något man gjorde på slöjden i sexan.

Läste Vi Föräldrar i morse hos barnmorskan och fick syn på den här annonsen. Jag hade nästan glömt alla konstiga prylar som dyker upp i föräldraskapets bakvatten. Första gången jag hörde talas om Näs-Frida skakade jag på huvudet och tänkte att folk var galna. Några månader senare när första förkylningen slog till så höjde jag den till skyarna och sög snor så det stod härliga till.

Så vem vet? Man ska aldrig säga aldrig. Trots att jag klarade mig med termometertricket förra vändan så kanske är det jag som försöker kränga in pysventilen Windis förträfflighet framåt vårkanten.

Jag tycker att det är konstigt att vi, år 2009, i det här landet fortfarande inte kan se barn och mammor/pappor med barn som en del av vårt samhälle? Människor som precis som alla andra har rätt att vistas var de vill. I de flesta andra delar av världen delar man sitt liv med barnen – på gator och torg, restauranger, fik och andra ställen där folk samlas. Men nej. I Sverige ska det vara tyst och lugnt och folk ska få vara ifred. Sorgligt.

Jag vet att det här till viss del är en skapad debatt, det är förstås skitkul att få Katrin och Alex att debattera mot varann, men folkets kommentarer gör mig helt mörkrädd. Glömmer de bort att de har varit barn själva? Eller att de flesta av oss någon gång blir föräldrar?

Min gissning är att Katrin och alla de andra barnrädda kommer att tycka annorlunda när de själva är hemma med barn – det är inte skitkul att enbart vistas på hemmaplan eller spendera dagen i lekparken när det är minusgrader ute. ÅH. Jag stör mig på att jag stör mig. Men fan vad jag stör mig.

Ni är några som frågat varför vi kallar nytillskottet för kinesen. Och det började faktiskt redan när Frank föddes. Direkt efter förlossningen deklarerade jag klart och tydligt att det jag just gjort inte på några villkor skulle ske igen. Aldrig. Någonsin.

Om vi skulle skaffa fler barn (vilket just då kändes hyfsat otippat) så var det adoption eller inget. Så långt innan det här ens var påtänkt for real så har vi pratat och skämtat om barn nr två som kinesen. När vi sparat prylar efter Frank så har vi lagt det i en låda till kinesen. Eller när vi sett ett snyggt namn så har vi sagt att det kan ju kinesen heta. Så ja, det var liksom redan etablerat från scratch. Trots att det inte blev riktigt som jag siade med leveransen dårå.

Leksaker över hela lägenheten, trots, mat över halva köket, vakna nätter – det spelar ingen roll alls. För det blir inte finare än så här.

Har letat men hittar ingen avslappnings-cd här hemma. Alltså började jag googla. Och blev helt allergisk. Jag har svårt för new age, hitta dig själv och sånt. Och det här med avslappning ligger ju definitivt i närheten av den genren. På Ginza finns typ hundra olika avslappningsskivor, bla den här med avslappning för gravida. Men varför så innerligt och holy? Finns ens brudar som hon på bilden på riktigt? Som går runt i kofta som är öppen vid magen och smeker och klappar?

Jag tror ju verkligen på att det blir lättare om man lär sig och fixar att vara avslappnad när det gör ont – men måste det alltid vara i kombo med valsång, harmoniska röster och ljudet av porlande vatten?