Jag är på Ica för att köpa ett par saker vi hade glömt. Strosar långsamt runt mellan hyllorna. Plockar upp en förpackning med bönor jag aldrig sett, läser lite på innehållsförteckningen. Glider vidare, kollar om det finns några nappar med nya motiv jag aldrig sett, väljer bland ostarna en stund och funderar på GI-frukostar vid påläggen. Längst stannar jag vid tidningshyllan. Läser framsidor, bläddrar lite i nån tidning jag aldrig sett.

Sen går jag ut igen. Funderar på vilken väg hemåt som ger mest sol och går upp på Renstiernas gata i sakta mak.

Zandra bloggar om superkvinnorna i sitt liv och jag påminns om att det är precis likadant i vårt fall. Två superkvinnor och en superman är anledningen till att vi kapar oss lite egentid och fortfarande kan göra saker ihop – resa på weekends ibland, gå på fest eller se en konsert här eller där.

Jag älskar mina barn över allt annat. Villkorslöst. Men jag älskar dem ännu mer när jag fått sakna dem lite också. Och jag vet att vi alltid tackar och så – men shit. Utan er hade jag nog inte överlevt. Tack mamma och svärisarna, vi uppskattar er verkligen. Hoppas att ni känner det. Ni är fantastiska och det märks att även Frank tycker det (den lilla tycker ju inte så mycket än). Tusen miljoner tack för att ni finns!