Det märks att familjen varit utspridd mycket på sistone. Jag har varit i Kina och det har varit mycket barnvaktande eftersom vi spenderar rätt mycket tid i huset och renoverar. Barnen vill gärna göra saker tillsammans och helst av allt ska alla fyra vara med. I morse var det gemensam tandborstning och gemensam påklädning. Ganska mysigt tycker jag – som såklart också påverkas av hattandet. Bara sex veckor till inflyttning nu!

När jag var liten sparade jag fem- och tioöringar som jag mutade min pappa med för att han skulle klia mig på ryggen. När han inte orkade klia längre langade jag upp lite mynt och han skrattade och kunde inte låta bli att fortsätta en stund till. När han absolut inte orkade mer fick jag alltid tillbaka mina korvören. Funkade klockrent och jag älskade det.

Jag minns att han sa att jag hade världens finaste nacke och att jag var fin i kort hår.

Det där är hundra år sen och jag känner honom inte längre. Men jag har fortfarande kort hår. Och nu ligger världens finaste unge i mitt knä och vill aldrig att jag slutar klia hans mjuka rygg. Så jag fortsätter klia tills han nästan sover och hoppas innerligt att vår historia slutar bättre.

Vet inte hur det gick till riktigt, men idag är det en månad sedan jag klev innanför dörrarna på Ving-kontoret för att dra igång min första arbetsdag på ett år. Nu, trettio dagar senare, känner jag mig redan så enormt hemma. Jag har ju jobbat i huset förut, så just det känns ju väldigt hemtamt. Men det andra har också klaffat så himla bra. Arbetsuppgifterna är sjukt roliga, mina kollegor på avdelningen är fantastiska och jag känner verkligen att jag har kapat mitt drömjobb.

Och så är det faktiskt rätt skönt att slippa huvudansvaret för mat- och sovscheman, gnäll och bajsblöljor. I början var det enormt skönt med vuxenvärlden. Att vinka hejdå till stojet och stimmet hemma. Åka buss och tunnelbana ensam – med möjlighet att läsa, surfa eller bara blunda och tänka lite. Sitta på jobbet och få använda hjärnan. En annan win-grej är att jag blir serverad goda middagar varje dag när jag kommer hem. Det är finemang att familjens kockämne har ansvar för den delen nu.

Men nu har det gått en månad av vuxenlyxen och jag börjar vänja mig. Är inte lika utsvulten på vuxentid längre och det är klart att jag saknar att vara hemma. Det är enormt lyxigt att få vara med sina barn så mycket som vi har möjlighet att vara. Att spendera dagen med någon som konstant delar ut små dregliga kramar och en annan som kan diskutera hur en vulkan fungerar hur länge som helst. Att ta dagen som den kommer och se deras utveckling och hinna ge dem massor av tid och uppmärksamhet. En timme på morgonen och ett par timmar på kvällen är ju alldeles för lite.

Frågan är om man någonsin blir nöjd? Vad är det perfekta förhållandet mellan hemmaliv och jobb? Jag vet inte. Men jag gillar när det blir lagom mycket av det mesta. Rocket science.

Vi har precis komponerat ihop veckans meny. Älskar när vi är så här uppstyrda. Det är liksom bra på alla sätt  – inga hjärnsläppsmiddagar när man står där kl 17 och kidsen är tokhungriga, najs att veta att man ska få något gott när man är på väg hem och toklätt att förbereda. Själv tror jag att rödbetsbiffarna kommer att bli veckans höjdpunkt. Har inte provat dem än, men de kommer från Arlas nya kokbok, Vardag, som är smäckfull med recept man kan laga på max en halvtimme. Alla vi har provat so far har varit jättegoda. Guldgrej för barnfamiljer I say.

Saker förändras här hemma. Plötsligt står det fler tandborstar i tandborstmuggen och en kväll var det ytterligare en person i familjen som har några par skor liggandes på hallgolvet. Det mesta finns i minst fyra uppsättningar nu och även om jag börjar vänja mig vid att hon är här så hajjar jag fortfarande till när jag ser hennes tandborste eller när bordet är dukat för fyra. 

Sitter här med en lite lite ledsen känsla i magen. I morgon börjar min sista vecka som föräldraledig på riktigt. På fredag, den 1 oktober börjar Lars föräldraledighet och mina dagar som chef för team grillbiffen är över på riktigt. Det är helt ofattbart hur fort tiden går. Jag blir alldeles vemodig när jag tänker på allt som hänt, vad hon var liten när hon kom, att ni hängde med och peppade och var så himla grymma, att hon var en hon! – hur vi häckade här hemma för att det var så sjuuukt kallt ute, alla promenader, våren, galenfina sommaren, hur fin hon är nu, och stor, och att hon kryper! Ni fattar, det är galet.

Den 4 december förra året jobbade jag min sista dag. Det är tio månader sen. Herregud. Tio månader går snabbare när man är hemma med en bebis än när man är på tjocken, det är en sak som är säker.

Nåväl, egentligen är det inte så himla synd om mig. Inte synd alls faktiskt. För _egentligen_ är jag ju föräldraledig en månad till. Men den månaden blir liksom inte som någon vanlig föräldraledighetsmånad. Den ska jag spendera med hela familjen – i Brasilien.  Biljetterna ligger utskrivna, lägenheten är utlånad till bostadsbehövande kompisfamilj och i mitten av den här veckan tar vi våra sista vaccinationssprutor. Klappat och klart och det ska bli alldeles fantastiskt! Och om all min planering går som den ska så ska jag även ha satt en kråka på ett papper som betyder att jag har ett jobb när vi kommer hem också.

Som sagt, dagens i-landsproblem milt sagt. Men jag kommer att sakna mina och Anitas dagar tillsammans. Och eftermiddagarna när vi hämtat Frank. Det är verkligen en sjuk lyx att få möjlighet att vara föräldraledig så länge som vi får i det här landet. Men skitsamma. Det är halvtid och jag har förbrukat min del. Nu är det Lars tur att få lyxlira med världens skönaste brutta på dagarna. Själv kommer jag ju att få käka lunch i lugn och ro och gå på toa ensam framöver. Det är inte fy skam det heller.

Här ska vi bo. Och det finns bredband. Och egen takterass med grillplats och jacuzzi. Ihhhh!

Åh, Frank är världens gladaste unge just nu. Jag har precis berättat att hans favoriter från julkalendern, Supersnällasilversara och Stålhenrik, ska ut på turné med ett musikaliskt äventyr i sommar och vi har tänkt se dem i Eskilstuna!

Med sig på turnén har de bandet Robocomp och den nya skurken Boel Floodhaste. Kan det bli annat än succé? Mer info och biljetter finns på Riksteaterns sajt. Nu ska här bokas!

När jag tänker på mig själv så ser jag en tjej, strax över 30 som bor i stan, har hyfsad koll på ny musik, har ett spännande jobb på Sveriges största sajt, gillar mode och att dricka vin och käka ost på typ Nada.

Haha, luurad!

Egentligen är jag tvåbarnsmamman med åldersnoja som letar hus i förorten, lyssnar på P3-hits (hallå Donkeyboy liksom), är mammaledig, går i H&M-kläder och mitt uteliv består av luncher i Ringens foodcourt (lite ljug, men typ). Och igår köpte vi en en vuxenbil. Inte någon 20 år gammal skruttbil, utan en riktig vuxenbil som vagnen går in i – och jag blev så glad att jag nästan smällde av!

Växauppskräcken trillar på mig ibland. Men sen tänker jag att man ju faktiskt kan gilla mode och bo i hus. Samtidigt. Och käka ost på Nada och cykla hem till förorten om det inte är fööör långt bort. Och har man vuxenbil så får alla kompisarna plats när man fixar barnvakt och drar till Arvika i sommar.

Den där vuxenrädslan. Jag undrar vem som hittat på den egentligen?

Älskade familjen. Och bilen – asfina härliga stora lyxiga vuxenbilen!

Så här firar vi in helgen. Hur gör ni?

Den här helgen har vi hängt med släkten. Farmor, farfar, farbror + tjej och gammelmorbror + fästmö för hela slanten. Mat, efterrätter, solskenspromenader och soffhäng, otroligt mysigt faktiskt.