Årets sista dag och redan när jag vaknade kände jag att vårt 2010 kommer att bli grymt! Vet inte vad det är i hormonflödet som ändrats sen igår, men nu känner jag för att skaffa en hel skolklass med kids.

Sen läste jag det här och insåg att det ju faktiskt är skitbra syskontajming på oss!

I morse åkte Lisa som ju egentligen har BF efter mig in till BB. Kanske föder hon barn precis nu! Jag vet att jag är lite tjatig, men det är svårt att greppa att det är så nära nu. Jag tittar på Frank, det allra finaste vi har och kan inte fatta att han ska bli storebror. Att den här lilla människan inom ett par veckor kommer att kännas jättestor och plötsligt måste stå ut med att dela oss med en till person. En person som han antagligen kommer att tycka är rätt jobbig tidvis.

Jag längtar otroligt mycket, men det är jävligt vemodigt också. Slut på trepersonseran. En era som jag har älskat att leva i. Störtdyk in i tvåbarnsliv med allt vad det innebär. Huh. Idag ångrar jag mig nästan.

Ni som är/ska vara föräldralediga, ni missar väl inte Försäkringskassans jämställdhetsbonus? Inte nog med att barnet får möjlighet att bonda lika hårt med båda föräldrarna, man får lite extra klirr i kassan också.

För oss är det självklart att dela lika på föräldraledigheten, men kanske kan det här pusha några av er som inte bestämt er än i rätt riktning.

Jag sover fortfarande hyfsat bra. Är bara uppe och kollar läget på gatan och kissar nån gång per natt.

En viktig sak bara. Jag måste få ha mina kuddar. En extra under skallen, en under magen och en mellan benen. Otroligt skönt, även om det blir lite svettigt och trångt med två personer (varav en för tillfället funkar som kamin), magen och allt extra tyg och dun. Men vi sover. Och det är ju det viktigaste. Man får väl köpa att det inte är den mest romantiska tiden i livet.

Frank och jag pratade om kinesen i morse. Han sa godmorgon in genom naveln och lyssnade lite efter om det skulle komma något svar. Så sa jag att det inte är så långt kvar tills den kommer nu. Då tystnade han. Tittade på mig och tänkte lite. Och så kom det i rask takt:

– Nej, först blir det jul. Sen kommer bebisen. Och då ska den bo i mitt rum. Men inte på natten, för då ska den äta från dina tuttar. Och du. Vet du? Bebisar kommer ut ur snippan!

Och så spatserade han ut ur rummet med bestämda steg. Jag satt kvar och skrattade tyst för mig själv. Det är så sjukt najs att vi faktiskt är tre som väntar på nytillskottet. En av de mysiga uppsidorna med att ha lite längre mellan kidsen!

Jag har de senaste dagarna fått glada preggonews från ett par håll och det är så himla härligt! Efter att jag själv fick barn är det verkligen det bästa jag kan få höra, jag blir helt tjutig och varm i hela kroppen.

Det är så konstigt och jag har nästan svårt att fatta att det är jag som säger det – men på riktigt så tycker jag att barngrejen är det finaste av allt.

Jag har surfat Hemnet på morgonen för att se om det faktiskt inte finns ett endaste hus att spana på den här veckan. Men nej. Nichts. Bara små platta trista dyra med vattenskador och skadedjur.

Och nu är det faktiskt försent. Det är bara att köpa läget och inse att det inte blir någon flytt i år. Det blir julaftonsfirande här igen, inte i något härligt Fanny och Alexander-hus från sekelskiftet. Och kinesen kommer att bo sin första tid på söder, vilket ju ändå är mer än okej. Jag älskar att bo i stan. Hade bara varit smutt med lite mer än 64 kvadrat.

Vi var vid min mormor och morfars grav och tände ljus igår. Det är väl inte så konstigt att man blir sorgsen vid såna tillfällen, men det kändes mer svajigt än vanligt. Jag önskar att mormor och morfar hade fått träffa världens bästa Lars och min fantastiska unge. Att de hade fått veta hur jag blev när jag blev stor. Och så tänker jag på att mina barn kanske aldrig får lära känna sin morfar och vad mycket det är som inte blir som man tänkt sig. Och samtidigt som jag går där och funderar på de där jobbiga sakerna så ser jag mig omkring och det är tända ljus överallt och jag går där med människor jag älskar och inser att det finns oändligt många som bryr sig om varann ändå. Och så blir jag alldeles tårögd över det och är både varm och kall inombords på samma gång. Confusing.

Frank spenderade en lång stund i morse med att lyssna med örat mot magen. Bebisen plaskade tydligen en hel massa och lekte med sina badleksaker därinne.