Vet inte hur det gick till riktigt, men idag är det en månad sedan jag klev innanför dörrarna på Ving-kontoret för att dra igång min första arbetsdag på ett år. Nu, trettio dagar senare, känner jag mig redan så enormt hemma. Jag har ju jobbat i huset förut, så just det känns ju väldigt hemtamt. Men det andra har också klaffat så himla bra. Arbetsuppgifterna är sjukt roliga, mina kollegor på avdelningen är fantastiska och jag känner verkligen att jag har kapat mitt drömjobb.

Och så är det faktiskt rätt skönt att slippa huvudansvaret för mat- och sovscheman, gnäll och bajsblöljor. I början var det enormt skönt med vuxenvärlden. Att vinka hejdå till stojet och stimmet hemma. Åka buss och tunnelbana ensam – med möjlighet att läsa, surfa eller bara blunda och tänka lite. Sitta på jobbet och få använda hjärnan. En annan win-grej är att jag blir serverad goda middagar varje dag när jag kommer hem. Det är finemang att familjens kockämne har ansvar för den delen nu.

Men nu har det gått en månad av vuxenlyxen och jag börjar vänja mig. Är inte lika utsvulten på vuxentid längre och det är klart att jag saknar att vara hemma. Det är enormt lyxigt att få vara med sina barn så mycket som vi har möjlighet att vara. Att spendera dagen med någon som konstant delar ut små dregliga kramar och en annan som kan diskutera hur en vulkan fungerar hur länge som helst. Att ta dagen som den kommer och se deras utveckling och hinna ge dem massor av tid och uppmärksamhet. En timme på morgonen och ett par timmar på kvällen är ju alldeles för lite.

Frågan är om man någonsin blir nöjd? Vad är det perfekta förhållandet mellan hemmaliv och jobb? Jag vet inte. Men jag gillar när det blir lagom mycket av det mesta. Rocket science.

Om en vecka flyger vi hemåt igen – känns så himla dubbelt. Å ena sidan ska det bli sjukt skönt med lite egentid och att få kliva in på nya jobbet som jag tror kommer att bli helt övergrymt. Å andra sidan dör jag lite på att vi ska lämna vår fantastiska strand, värmen och det loja tempo vi kommit in i. Älskar att vi helt utan problem lökar bort hela dagarna.

Bara tanken på regnkläder, overaller, dagislämningar och spring till tunnelbanan gör mig lite ledsen inuti. Slutar tänka på det nu. Tar det nästa helg.

– Vi sov till halvåtta och vaknade till ett mer vindstilla Tabatinga.

– Det har snöat hemma i Svedala.

– Det är minusgrader inte bara på natten, utan även på morgnarna hos mamma i Tuna.

– Mindre än en månad kvar till Håkankonserten.

– Idag ska vi åka och kolla in världens största cashewnötträd och se om det finns några delfiner i delfinbukten.

– Jag har ingen söndagsångest what so ever (det tog tom en stund att komma på vilken dag det är).

– Jag missar löpfest och hets kring Idol, Dansbandskampen och annat tv-jox.

– Igår åt jag den godaste middagen i mannaminne.

Sitter här med en lite lite ledsen känsla i magen. I morgon börjar min sista vecka som föräldraledig på riktigt. På fredag, den 1 oktober börjar Lars föräldraledighet och mina dagar som chef för team grillbiffen är över på riktigt. Det är helt ofattbart hur fort tiden går. Jag blir alldeles vemodig när jag tänker på allt som hänt, vad hon var liten när hon kom, att ni hängde med och peppade och var så himla grymma, att hon var en hon! – hur vi häckade här hemma för att det var så sjuuukt kallt ute, alla promenader, våren, galenfina sommaren, hur fin hon är nu, och stor, och att hon kryper! Ni fattar, det är galet.

Den 4 december förra året jobbade jag min sista dag. Det är tio månader sen. Herregud. Tio månader går snabbare när man är hemma med en bebis än när man är på tjocken, det är en sak som är säker.

Nåväl, egentligen är det inte så himla synd om mig. Inte synd alls faktiskt. För _egentligen_ är jag ju föräldraledig en månad till. Men den månaden blir liksom inte som någon vanlig föräldraledighetsmånad. Den ska jag spendera med hela familjen – i Brasilien.  Biljetterna ligger utskrivna, lägenheten är utlånad till bostadsbehövande kompisfamilj och i mitten av den här veckan tar vi våra sista vaccinationssprutor. Klappat och klart och det ska bli alldeles fantastiskt! Och om all min planering går som den ska så ska jag även ha satt en kråka på ett papper som betyder att jag har ett jobb när vi kommer hem också.

Som sagt, dagens i-landsproblem milt sagt. Men jag kommer att sakna mina och Anitas dagar tillsammans. Och eftermiddagarna när vi hämtat Frank. Det är verkligen en sjuk lyx att få möjlighet att vara föräldraledig så länge som vi får i det här landet. Men skitsamma. Det är halvtid och jag har förbrukat min del. Nu är det Lars tur att få lyxlira med världens skönaste brutta på dagarna. Själv kommer jag ju att få käka lunch i lugn och ro och gå på toa ensam framöver. Det är inte fy skam det heller.

Här ska vi bo. Och det finns bredband. Och egen takterass med grillplats och jacuzzi. Ihhhh!

Insåg idag att det är dags. Ljumma vindar, inga vantar och glasskö på Seven-eleven på Nytorget. Från och med nu hänger Thailandsmadrassen och Sigg-flaskan med vatten i vagnen varje dag. Tjoho!

Läste artikeln i fråga häromdagen och har funderat lite på vad jag skulle skriva om saken. Men så gjorde Rebecka det så bra att jag helt enkelt länkar och säger word. Herrejävlar.

”Det är 51 år kvar, just nu, tills män tar ut lika mycket föräldraledighet som kvinnor när vi får barn. Av de 480 dagar du och din partner får att dela på efter barnets födsel, tar män i snitt ut 22 procent av alla dagar, vilket blir ungefär 4 månader av de cirka 20 vi har att dela på.”

Infon är kapad rakt av från klartjagskavarahemma.se. Och visst hade jag koll på att vi är bedrövligt dåliga på att dela föräldraledigheten, men jag visste inte att det var så illa. För oss är det självklart att dela. Vi gjorde det förra gången och vi kommer att göra det nu. För att vi tycker att det är viktigt. För barnens skull, för vår skull och för jämställdheten.

Jag tycker att det här är en fantastisk kampanj. Så farsor, in och testa gravidolizern, och om du inte riktigt fått kläm på varför, läs om varför du är lika viktig som mamman för ditt barn och hur andra pappor resonerar. Och ni supermorsor, skicka länken till era barns pappor. Klart ni ska dela!

Betalade just den sista räkningen och insåg att jag har 56 kronor om dagen att leva på resten av månaden.

Dags att gå upp nån dag eller två i veckan med föräldrapenning tror jag.

Idag har vi ingenting inbokat jag och Anita. Ingen fika, ingen lunch. Funderar på långpromenad kanske. Borde tömma pappersinsamlingen också. Och kanske gå iväg med tomglas. Och så köpte jag ju en tröja på H&M i fredags som jag ska lämna tillbaka. Och basilikakyckling står på matsedeln, bra att ha lite basilika hemma då ja. Och så plötsligt är klockan 14.30 och Frank ska hämtas.

Inte så svårt att få dagarna att gå om man bara tänker efter.

Jag har en tid om dagen att passa. Hämtning av Frank på förskolan kl 14.30. Förra veckan lyckades jag missa det grovt vid två tillfällen och var lite sen två gånger. Jag vet inte om det är amningshjärna eller nåt. Sömn får jag ändå hyfsat mycket av. Oavsett så är det pinsamt, så nu har jag ställt in ett larm på mobilen som påminner varje dag kl 14. Uppstyrt.