Det är fem dagar sen jag hängde ordentligt med mina barn, men däremot så har Lars och jag fått en hel massa egentid och snackar om allt mellan himmel och jord när vi river tapet, slipar och sliter golv. Mysigt på sitt sätt, men nu är mina ”lediga” renoveringsdagar över och i morgon ska jag jobba med webb och sociala medier och åka hem efter jobbet och vara med kidsen igen. Känns härligt på många sätt. Vi har fått sjukt mycket gjort på fem-sex dagar men det ska förstås också bli underbart att leka och natta och krama på kidsen. Sju veckor till inflyttning!

Jag läste den här artikeln för några dagar sen och på vårt kylskåp sitter de här figurerna. Den enda kvinnliga Star Wars-karaktär jag sett i Legohyllan – iklädd bikini med markerad midja och klyfta. Jag blir helt mörkrädd. Men hur bojkottar man Lego när man bor ihop med en fyraåring som är helt hooked? Jag vet inte.

För min del handlade väldigt mycket om att äntligen få privilegiet att ligga. För det var så jag såg det. Jag var aldrig den populära tonårstjejen. Jag var den rödhåriga roliga tjejen man var kompis med, tjejen som det hände rätt mycket kul runt. Men som inte var så värst intressant när det kom till hångel och sex. Så när det några år senare dök upp tillfällen så var jag på något löjligt sätt så jävla tacksam över att det ens hände. Jag blev skitnervös och gick all in. Och för att täcka upp hur oerfaren jag var och för att få göra det igen fokuserade jag mest bara på att göra det andra ville. Försökte vara porrfilmsfrigjord och kåt och gick med på saker jag inte gillade och som inte var sköna alls. Inuti var jag bara sorgsen och fattade inte varför jag aldrig kunna känna den där efterlängtade kåtheten på riktigt.

Några år senare flyttade jag till en annan stad. Nytt liv, nya tankar och jag vet inte hur det gick till riktigt, men plötsligt vände allt. Kanske hade jag fått nog. Jag blev den som bara tog och tog, såg till att bli tillfredsställd, att jag blev omhändertagen på bästa sätt. Inget var viktigare. Ingen annan var viktigare. Men jag var fortfarande sorgsen inuti.

Jag har inte ifrågasatt eller funderat så mycket på de här perioderna i mitt liv tidigare. Jag ältar sällan. Inget går att ändra på och det är ju som det är. Nu är livet bra. Men i förra veckan när Johanna Koljonen och många med henne började att skriva personliga tankar och erfarenheter kring gränsdragningar och sex i gråzonen på Twitter så väcktes något till liv. Hur kan vi vara så enormt många som upplevt det här? Var gick det fel? Och vad är det vi gör mot varandra? Vad gjorde jag mot mig själv och de jag inte pratade med? Och jag skäms över att jag inte vågade vara mig själv, att jag inte vågade säga nej och över att jag inte lyssnade tillräckligt bra.

Nu sitter det en fyraåring bredvid mig i soffan som redan tycker att andras åsikter är enormt viktiga. Han gör gärna som andra och vet vad som förväntas av honom i den värld som är hans. Även om han ibland vet att det är fel. Jag blir livrädd och känner att det som händer nu är så förbannat viktigt. Vi måste lära våra barn att deras och andras känslor är det viktigaste som finns. Att ett nej alltid är ett nej. Och att man måste fokusera lika mycket på att ta hand om sig själv som om andra. Och jag känner ännu mer än vanligt att jag vill få honom och hans lillasyster att förstå att de får vara precis vilka de vill.

Jag har engagerat mig i rörelsen som startats kring frågan och nu pratar vi om det även på Facebook och i Prataomdet-bloggen. Gå in och läs. För det börjar hända grejer. Och du, prata väldigt gärna om det du också. Du behöver inte berätta för alla. Men vill du så är vi många som lyssnar. Och det viktigaste är att du vågar göra det precis när det verkligen behövs.

Förresten, angående att den mesta av min tid med Frank just nu går till att bråka. Jag var ute med mitt morsagäng i fredags och såklart snackade vi en del om våra fyraåringar – våra äldsta kids är ju typ lika gamla. Och det kan låta löjligt, men det var så skönt att höra att situationen var ungefär likadan hemma hos de andra. Det är inte bara hemma hos oss det tjatas, hotas, bråkas och gråts. Tror vi satte fingret på att vi befinner oss i ännu en av de där faserna.

Det här med jultomten. Jag inser att jag snärjer in mig i väldigt slingriga kringelkrokar hemma. Den som inte är snäll får inga julklappar av tomten. Och tomten kommer med julklappar på julafton. Men i lördags skulle Frank och jag köpa julklappar. Och på julklapparna skriver man ”God jul Frank önskar Anita”. Ni fattar. Det går inte ihop.

Vad är egentligen den officiella storyn man berättar för barn om tomten? Kan vi enas om något här?

När jag var liten sparade jag fem- och tioöringar som jag mutade min pappa med för att han skulle klia mig på ryggen. När han inte orkade klia längre langade jag upp lite mynt och han skrattade och kunde inte låta bli att fortsätta en stund till. När han absolut inte orkade mer fick jag alltid tillbaka mina korvören. Funkade klockrent och jag älskade det.

Jag minns att han sa att jag hade världens finaste nacke och att jag var fin i kort hår.

Det där är hundra år sen och jag känner honom inte längre. Men jag har fortfarande kort hår. Och nu ligger världens finaste unge i mitt knä och vill aldrig att jag slutar klia hans mjuka rygg. Så jag fortsätter klia tills han nästan sover och hoppas innerligt att vår historia slutar bättre.

Vet inte hur det gick till riktigt, men idag är det en månad sedan jag klev innanför dörrarna på Ving-kontoret för att dra igång min första arbetsdag på ett år. Nu, trettio dagar senare, känner jag mig redan så enormt hemma. Jag har ju jobbat i huset förut, så just det känns ju väldigt hemtamt. Men det andra har också klaffat så himla bra. Arbetsuppgifterna är sjukt roliga, mina kollegor på avdelningen är fantastiska och jag känner verkligen att jag har kapat mitt drömjobb.

Och så är det faktiskt rätt skönt att slippa huvudansvaret för mat- och sovscheman, gnäll och bajsblöljor. I början var det enormt skönt med vuxenvärlden. Att vinka hejdå till stojet och stimmet hemma. Åka buss och tunnelbana ensam – med möjlighet att läsa, surfa eller bara blunda och tänka lite. Sitta på jobbet och få använda hjärnan. En annan win-grej är att jag blir serverad goda middagar varje dag när jag kommer hem. Det är finemang att familjens kockämne har ansvar för den delen nu.

Men nu har det gått en månad av vuxenlyxen och jag börjar vänja mig. Är inte lika utsvulten på vuxentid längre och det är klart att jag saknar att vara hemma. Det är enormt lyxigt att få vara med sina barn så mycket som vi har möjlighet att vara. Att spendera dagen med någon som konstant delar ut små dregliga kramar och en annan som kan diskutera hur en vulkan fungerar hur länge som helst. Att ta dagen som den kommer och se deras utveckling och hinna ge dem massor av tid och uppmärksamhet. En timme på morgonen och ett par timmar på kvällen är ju alldeles för lite.

Frågan är om man någonsin blir nöjd? Vad är det perfekta förhållandet mellan hemmaliv och jobb? Jag vet inte. Men jag gillar när det blir lagom mycket av det mesta. Rocket science.

Här kommer världens tips. Gratis föreläsning om hur man tar sig förbi genuskrux i vardagen. ÅH vad jag skulle vilja se det här. Ni som går – berätta gärna om hur det var sen!

—

Ge ditt barn 100 möjligheter istället för 2
om genusfällor & genuskrux i vardagen

Välkommen på inspirerande föredrag med Kristina Henkel och Marie Tomicic på Limhamns Folkets Hus i Malmö måndagen den 18 oktober kl.19.00. Fri entré, ingen föranmälan.

I vilka situationer görs barn till flickor och pojkar? Hur påverkar det barnen, deras utveckling och självkänsla? Och hur ger vi barn fler möjligheter i en könsstereotyp vardag? Med hjälp av humor och vardagsnära exempel synliggör författarna till boken Ge ditt barn 100 möjligheter Istället för 2 genusfällor och genuskrux i vardagen. Genusfällor för att det är enkelt att falla i dessa beteenden och genuskrux för att det inte alltid finns några enkla lösningar. De tar upp vilka konsekvenser ojämställdheten får för barnen och hur vi med enkla medel kan förändra och skapa lekfull, språklig, vänskaplig, utseendemässig, känslomässig och kroppslig jämställdhet. En verktygslåda för dig som vill förändra!

Föreläsningen vänder sig till såväl föräldrar som pedagoger och självklart alla som är intresserade av jämställdhet!

Kristina Henkel är jämställdhetskonsult och arbetar inom förskola och skola. Hon driver utbildningsföretaget Jämställt.se och har tidigare skrivit boken En jämställd förskola.
Marie Tomicic är forskare och lärare i bland annat ledarskap och kreativitet. Hon har startat upp och driver förlaget OLIKA som arbetar för mångfald i barn- och ungdomslitteraturen.
 
Så här hittar du till Limhamns folkets hus i Malmö.

Varmt Välkomna!
Föredraget arrangeras av Kruta Kommunikation och M Austrell i samarbete med ABF och Kulturexpressen.

Måste bara visa er ett kort klipp från min fredag. Trodde att jag skulle bli galen. Förkylning och tandsprickning är inte en kombo man önskar sig kan jag rapportera. I just det här fallet innebar det att hon lät så här konstant om jag inte bar runt henne. Dessvärre måste man ju käka, gå på toa och lite annat under en dag. AAAARGH!!!! Det där gnällljudet gnager hål på min hjärna och gör mig helt slut.

Idag verkar iallafall humöret vara lite bättre och så är vi ju två som kan bära.

Kollade igenom bilderna från We R Family-eventet förra veckan (toktrevlig grej förresten, är du bloggare med hyfsat mycket besökare, anmäl ditt intresse att vara med) och då dök den här upp. Inser att även den här kotten är lik sin pappa – av mig ser man inte många spår.