Nä, inte riktigt blommor och bin. Men nästan. Frank hittade ett trosskydd i min väska idag, undrade vad det var och hepp så hade jag snärjt in mig i en luddig förklaring om pubertet, graviditeter och mens. Han såg förvirrad, nästan rädd ut och konstigt nog kom bara en enda följdfråga: blöder din snippa nu? Jag sa nej och då ryckte han på axlarna, sa okej och gick därifrån.

Fem dagar av sex veckors sommarlov för Frank är avklarade och jag är helt slut. Jag blir mer och mer imponerad av förskolelärarnas yrkesval för varje dag som går.

Jag: Kommer du Frank, dags att borsta tänderna.

Frank: Nej, inte nu.

Jag: Men vi ska ju dra till Djurgården och kolla in det där lekområdet med sagostund och hoppborg.

Frank: MEN MAMMA! Jag vill se klart nyheterna först!

Jag vet faktiskt inte varför, men jag blir lite extra blödig när Anita har på sig Franks gamla kläder. Finon.

Idag skulle Alex Schulman och jag kunna vara en och samma person. Här tänker han precis som jag. Kleerup som farsa alltså. Slitgöra.

När jag tänker på mig själv så ser jag en tjej, strax över 30 som bor i stan, har hyfsad koll på ny musik, har ett spännande jobb på Sveriges största sajt, gillar mode och att dricka vin och käka ost på typ Nada.

Haha, luurad!

Egentligen är jag tvåbarnsmamman med åldersnoja som letar hus i förorten, lyssnar på P3-hits (hallå Donkeyboy liksom), är mammaledig, går i H&M-kläder och mitt uteliv består av luncher i Ringens foodcourt (lite ljug, men typ). Och igår köpte vi en en vuxenbil. Inte någon 20 år gammal skruttbil, utan en riktig vuxenbil som vagnen går in i – och jag blev så glad att jag nästan smällde av!

Växauppskräcken trillar på mig ibland. Men sen tänker jag att man ju faktiskt kan gilla mode och bo i hus. Samtidigt. Och käka ost på Nada och cykla hem till förorten om det inte är fööör långt bort. Och har man vuxenbil så får alla kompisarna plats när man fixar barnvakt och drar till Arvika i sommar.

Den där vuxenrädslan. Jag undrar vem som hittat på den egentligen?

Älskade familjen. Och bilen – asfina härliga stora lyxiga vuxenbilen!

Ketchupmamman har också ett skönt tänk kring ”Kvinnor-kan-Evas” debattinlägg. Tack Petra för tipset!

Jag hittar fler fantastiska reaktioner på Sternbergs genomtänkta debattinlägg. Det här hos Fredrik var lite extra fantastiskt.

Den första tiden med Anita har ju varit helt fantastisk. Jag hade förväntat mig värsta tvåbarnschocken, att Frank skulle bli råsvartsjuk, att vi inte skulle få sova och att det mesta skulle vara upp och ner. Men så har det inte varit. Frank har gillat Anita och inte gjort så mycket väsen av att han har en syrra. Hon har sovit som en gudinna och käkat en gång per natt. Våra första 11 veckor som tvåbarnsföräldrar har verkligen varit en walk in the park.

Men i går hände ju något. Anita gastade sig igenom kvällen med arg magknip och somnade snyftandes. Ikväll var jag inte hemma vid nattning, men när jag kom hem vid halvnio var Lars helt slut. I vanliga fall är det inga problem att natta två själv, men Anita hade gastat järnet hela kvällen och Frank blev hysterisk och ledsen av skrikandet och började vråla han också. Idag verkade hon inte ha ont i magen dock, bara illvrålandes.

Börjar undra om smekmånaden är över nu. Hoppas hoppas att det bara är tillfälligt. Det har ju varit så himla mysigt. Håll tummarna är ni fina!

Hur underbart det än är att ha en bebis i huset så kan jag inte låta bli att längta efter att hon ska bli lite större. Hon är fantastisk, luktar underbart och kan få mig att börja tjuta bara genom att flina lite, men det känns verkligen som att hon bara får hänga med i allt det vi andra gör.

Antar att det är en tvåbarnsgrej, för med Frank kändes det aldrig såhär. Vi hade så mycket mer tid för honom. Jag spenderade det första halvåret med att hålla, prata med och gosa med honom. Riktigt så funkar det inte nu och jag tänker att om hon kunde sitta själv och vara mer som en person och ännu mer med så skulle det vara annorlunda. Hon skulle liksom ta en plats.

Och så när jag tänkt klart så får jag dåligt samvete och måste pussa på henne henne. Den här tiden kommer ju aldrig tillbaka och hon är alldeles perfekt som hon är. Men nog ser jag fram mot sommaren allt.