Här ligger jag med lite molvärkar och klurar på om det kanske ska födas barn idag? Inget allvarligt än, men kanske kanske… Läser Ann Söderlunds och Hanna Rosanders På smällen och garvar. Älskar deras okomplicerade, opedagogiska och ärliga sätt att berätta. Rekommenderas verkligen!  Jä jä. Får se vad som händer här, just nu känns det härligt att det händer något!

Jag älskar såna här tjänster, måste bara tipsa er andra. Webbaserade värkräknare är ju precis vad varje internetnördigt preggo behöver! Sist använde jag contractionmaster, men såg att det finns en svensk variant på värktimer.se också. Vem orkar fiddla med klocka/mobil, penna och papper? Bara att klicka mellanslag när värken börjar och sluta och så får du ett fint diagram, värklängd och tid mellan värkarna.

De ligger och väntar på att bli använda i mina bokmärken nu.

Jag har just fått en utförlig rapport om hur det gick till när finaste kollegans lilla Elly kom till världen. Tåriga ögon och nervöst fladder i magen nu. Jag kan fortfarande inte greppa att vi snart har en sån här hemma.

Hur söt är hon inte då? De är smarta kidsen som kör med snittankomst och så lite gulsot på det – snyggast i klassen redan på BB.

Ni är några som frågat varför vi kallar nytillskottet för kinesen. Och det började faktiskt redan när Frank föddes. Direkt efter förlossningen deklarerade jag klart och tydligt att det jag just gjort inte på några villkor skulle ske igen. Aldrig. Någonsin.

Om vi skulle skaffa fler barn (vilket just då kändes hyfsat otippat) så var det adoption eller inget. Så långt innan det här ens var påtänkt for real så har vi pratat och skämtat om barn nr två som kinesen. När vi sparat prylar efter Frank så har vi lagt det i en låda till kinesen. Eller när vi sett ett snyggt namn så har vi sagt att det kan ju kinesen heta. Så ja, det var liksom redan etablerat från scratch. Trots att det inte blev riktigt som jag siade med leveransen dårå.

Den här Michel Odent borde prova på att föda barn tycker jag.