Sitter och läser info om olika förskolor i Huddinge. Har stekt ett barackliknande och ett som verkar vara stort och opersonligt. Men sen då? Det är ju hur svårt som helst. Rangordna ställen man aldrig ens sett eller besökt. Vi kan ju glida förbi förstås, men hälsa på alla känns knepigt. Ansökan måste ju in nu.

Inget låter ju dåligt på pappret förstås. Nu har vi prioriterat närhet, men även ploppat in ett kooperativ för att förhoppningsvis få en plats till Frank i mars. Inbillar mig att det är mindre attraktivt, hehe.

Han är inte ledsen längre, men vi har bestämt oss för att inte snacka så mycket om det förräns vi har något konkret att berätta. När vi vet vad det heter, var det ligger eller kan hälsa på blir det lättare och mer begripligt för honom. Idag vet han ju bara vad han förlorar.

Och det känns mer okej. Han är glad och pepp på flytten i övrigt vilket känns enormt skönt.

Här hemma har ju snacket kring flytt, renovering och visning tagit rejäl fart förstås. Alla vi pratar med frågar och grattar. Vi pratar om påbyggnad, besiktning och hantverkarkontakter. Och i dag har vi börjat rensa ur lägenheten. Det är visning på söndag och ja…det tar ju lite tid att gå igenom allt. Mycket fokus på hela flyttgrejen helt enkelt. Mestadels är allt positivt. Frank och Anita ska dela rum i början och vi har pratat massor med Frank om det – hur vi ska möblera, vilka färger han vill ha och sådär och han är jättepeppad och glad. Längtar efter trädgård och frågar om barnen som bor runtomkring.

Men nu ikväll började han förstå att han måste byta förskola. Jag tror att han har hört oss snacka om att vi måste ställa oss i förskolekö (utan att tänka på att han hörde) och så dök det upp frågor. Sjukt klantigt och opedagogiskt av oss. Jag såg att han var ledsen och försökte förklara och svara på hans frågor, men det gick helt åt skogen. Han klamrade sig fast vid mig, grät floder, helt otröstlig och snyftade fram att han aldrig kommer att bli glad på någon annan förskola och att han ska vara hemma istället. Jag grät också till slut och kramade honom länge och lovade att vi ska hälsa på först och att han aldrig ska behöva börja någonstans där han inte vill gå.

Har ont i magen nu. Det är lätt att glömma bort att han inte är så himla stor egentligen. Inte ens fem år. Klart att det här kommer att bli en skitstor och jobbig grej för honom också. Plötsligt skäms jag över att jag gnällt på att jag måste åka pendeltåg. Herregud. Han måste bryta upp från en av de tryggaste och viktigaste platserna i sitt liv.

Idag börjar Frank gå 30 timmar/vecka på dagis. Ska bli spännande att se hur det funkar. Någon med bra tips på sysselsättning för nästan-fyra-åring på eftermiddagarna? Biblioteket på Medis ska vi testa. Men kanske inte varje dag.