Antalet sammandragningar har ökat massor de sista två dagarna. Blir lite nervös, men det gör inte ont, så jag försöker tänka att livmodern kör lite träningsläger så här på slutet bara. Bara två dagar kvar på 2009…

Aooooo! Kinesen verkar gosa ner sig ordentligt i bäckenet nu för jäklar vad det trycker på! Plötsligt vet man att man har ett blygdben därnere. 

På förmiddagen vibrerade det konstigt i magen. Fick känslan av att det bubblade i fostervattnet. Ni vet som när man fyller en flaska med vatten och vänder den upp-och-ner och så tar sig luftbubblorna snabbt uppåt genom vattnet. Inte en bra känsla om man siktat in sig på att föda barn om tidigast 6-7 dagar.

Men jag googlade lite och blev lite lugnare – det verkar som att det skulle kunna vara kinesen som kissar eller bäckenet som kompenserar sig när det hamnat snett. Inte vet jag, men än är det lugnt och stilla och det är ju bra.

Skinkan är griljerad, köttbullarna är rullade, janssons frestelse står och svalnar och jag har tagit årets julbad. En störig grej med att vara höggravid är dock att magen numera är så stor att den inte täcks av vattnet. Det gillar jag inte.

Du är på dag 268 av 280. (95,7%).

Igår kväll kom urinvägsinfektionen tillbaka – med besked! Jag var grinfärdig, hade svinont och kunde knappt gå. Försökte lindra med ett varmt bad, men det blev bara värre. Hade två piller kvar på Furadantinet så jag poppade ett av dem tillsammans med en Reliv och hoppade isäng. Fyllde på med det andra pillret vid halvtretiden i natt och sov ändå hyfsat bra.

I morse var det lite bättre, men inte bra och insåg att det ju inte finns på kartan att ha det så här över jul. Min barnmorska är ledig idag, men hennes kollega Carina ryckte in, styrde upp och nu finns ett nytt recept på Apoteket så att jag kan få bort den här skiten for good.

Det är pissigt med urinvägsinfektion i vanliga fall, men när man har värsta tyngden på blåsan och dessutom en kines som med jämna mellanrum bonkar in med armar och ben i den blir det outhärdligt. Så idag går all min kärlek till Mama Mia-Carina. Den finaste julen med de dyraste klapparna till henne!

Det här låg i min mailbox i morse – perfekt för den moderna kvinnan tänkte jag. Men så läste jag Resumé och insåg att det var en PR-kupp från Piratförlaget. Visste väl att det var för bra för att vara sant.

Jag har ju bestämt sen länge att bästa möjliga datum för kinesens ankomst vore 100110 eller 100111 (rätt år, snygga sifferkombos och långt och bra från jul). Men jag måste erkänna att jag är hyfsat redo. Babyskyddet står i hallen tillsammans med den packade väskan, numret till Danderyd sitter på kylskåpet och i går när jag bäddade lade jag plastad frotté under lakanet på min sida av sängen.

Jag tror att kinesen ligger åt rätt håll fortfarande. Men det är lite nervöst, så fort den rör sig försöker jag känna efter vad det är för kroppsdel som sticker ut och om det kan tänkas vara ”rätt”. Fötter uppåt, rygg och rumpa på mitten och händer ganska långt ner. Inte helt lätt, men åh vad jag hoppas att den stannar där den är nu.

Sådär, nu sitter jag framför datorn och kan rapportera lite mer ingående. Det gick verkligen över förväntan! Tyvärr så hade mina frysta ärtor, huvudståendet och rumpgungandet inte gjort någon nytta, kinesen satt fortfarande i säte när vi kom in i morse.

Alltså skulle vi köra. Jag fick först ligga en halvtimme-fyrtio minuter så att de kunde kolla hjärtljud och ev värkar. Sen kollade de bebisens läge med hjälp av händerna och med ultraljud. Det konstaterades att h*n låg i ett bra läge och att det skulle vara möjligt att vända. 

Strax innan det var dags fick jag en spruta med Bricanyl som får livmodern att slappna av – samtidigt får man hjärtklappning och darrningar. Kändes jäkligt skumt, men det gick ändå jättebra. Jag visste att det skulle hända och försökte andas lugnt och tänka positivt. Sen körde läkaren igång – hon klämde till runt kinesen med båda händerna och masserade och tryckte uppåt med rumpan och neråt med huvudet. Hon tog i rätt hårt, men jag tyckte inte att det var speciellt jobbigt, jag hade förväntat mig något mycket värre. Jag har läst på en del och det finns ju de som väljer ju kejsarsnitt framför att ens försöka göra en vändning. Så här i efterhand måste jag verkligen säga att jag inte förstår det alls. Klämmandet och puttandet pågick i typ två minuter och sen gled h*n runt. Huvudet ner och fötterna upp.

Efteråt var jag jäkligt skakig, kändes lite som att det var en blandning av spänning som släppte och en effekt av Bricanylen. Men jag fick ligga och pusta ut och ta det lugnt och somnade nästan på britsen. Under tiden kollade de hjärtljuden igen för att se att bebisen inte mådde dåligt, men det gjorde den inte, så efter en timme var det klart att dra ut nålen ur armen och säga tack för idag.

Efteråt gick vi och käkade en stadig korv stroganoff-lunch. Sjukt välbehövligt för mig som bara fick dricka ett glas blåbärssoppa innan vi drog i morse. Nu känns det kanon, jag är inte ett dugg trött eller mår dåligt. Tvärtom. Jätteglad och upprymd och på väg mot jobbets julpub!

Lite bilder från vändningen finns här för den som är nyfiken!