Jag darrar som ett asplöv av Bricanylen, men kinesen är vänd och mår finfint. Så sjuukt skönt!

Då drar vi in och försöker vända den här skitungen. Håll alla tummarn ni har nu – vi vill bara att kotten ska vända sig. Ingen igångsättning, inget snitt, inget drama. En smidig liten kullerbytta bara.

Jag har duschat, packat blodgruppering och leg och bara intagit en flytande frukost (blåbärssoppa), så jag håller min del av dealen. Nu är det kinesen det hänger på.

Kinesens farmor har stickat en fantastisk liten tröja och mössa i mjukaste alpaca-ull. Inser att jag nog ska ge upp min egen stickning. Koftan jag har filat på i ett par-tre månader nu är liksom i en helt annan klass – toksnygg grön färg, men lite som något man gjorde på slöjden i sexan.

Trots att jag ägnade större delen av gårdagen åt att först göra och sen toksvulla av de här smörgåstårtorna så ställde jag mig på vågen i morse. Fortfarande nio kilo upp – så himla skönt!

Känner mig stor, men inte så där sjukt oformlig och orörlig som jag har för mig att jag upplevde det sist. Jobbigast är när (vad jag tror) kinesen trampar omkring med fötterna på urinblåsan därinne. Det spelar ingen roll om det var 1 minut sedan jag kissade, då känns det som att jag ska spricka.

Igår kollade jag på Idol på alla fyra med rumpan i vädret och huvudet och bröstkorgen mot soffan och nu på morgonen har jag suttit med en påse frysta ärtor ovanpå magen – väääänd unge, vänd!

Stödstrumpor i all ära – men nu blir jag ändå svullen om fötterna framåt kvällningen. Upptäckte dock att svullna vintervita fötter blir snäppet charmigare om man målar tånaglarna knallröda. Nästan söta faktiskt. Testa själva!

Alltså. Det här med att stå på huvudet i vecka 37, det är inget jag rekommenderar om man säger så. Jag vet inte riktigt när jag stod på huvudet senast, men tyngdpunkten är ju inte riktigt där den brukar vara. Det var sjukt svårt att komma upp. Jag kämpade en lång stund (ensam hemma, riktigt glad att ingen såg mig, haha) och kom väl upp i typ 2-3 sekunder till slut. Men då fick jag råont i huvudet och drösade ihop i en fnissande hög på sängen.

Kanske är det så att jag ska köra med en påse frysta ärtor och kalla glas vatten istället…

Jag är egentligen inte så skraj för vändningsförsöket, mest bara att jag inte vill att förlossningen kommer igång i år (dagens i-landsproblem?). Däremot är jag rädd för kejsarsnitt, så jag hoppas verkligen att kinesen tar sitt förnuft till fånga och lägger sig rätt innan det är dags.

Jag har fått några tips för att få den att fatta biffen: att stå på huvudet en stund varje dag och att ställa ett stort glas iskallt vatten på magen (där man tror att huvudet är). Bara tanken att stå på huvudet gör mig…rädd. Vattnet känns mer rimligt. Men det är klart jag kommer att prova!

Jag har aldrig varit på någon babyshower förut, så jag vet inte riktigt vad som ska ingå i konceptet, men holy cow vilken kväll jag hade igår! Brudarna satte ribban högt. Fotbad, skypedate med favoriterna i Buenos Aires, värsta lyxiga julbordet, krystarstårtan, massa Billabong och julmust, ballonger i taket, godis överallt, sjukt mycket fina presenter och heliumsångstund.

Idag känns det som om jag drack ett par pavor rött och dansade på borden till långt in på morgonen, men OJ vad sjukt rörd, glad och tacksam jag är. Tack tack tack, ni är finast!

Lite sunkiga mobilbilder finns här – och hörrni. Varför heter det babyshower egentligen?

Kom just hem från barnmorskan. Allt bra – förutom att kinesen har vänt sig igen och sitter upp. Inte bra – så nu är ett vändningsförsök bokat till nästa vecka. Det har man ju hört en del om, inte bara bra saker om man säger så. Jag är inte så skraj dock, vill bara inte att det ska sätta igång något. Planen är ju att vi kör förlossning på andra sidan nyår.

En positiv sak med det hela dock – vi fick spana in kinesen lite kort på ultraljud när hon dubbelkollade att h*n satt upp. Snygg förstås!