Alla preggon får väl höra dem lite till och från. De korkade kommentarerna. Men det stör mig att det ska vara så. Hur tänker man när man kläcker de här tex?

– Oj, jäklar vad stor du har blivit nu. Inte långt kvar va? (när man är typ halvvägs)

– Haha, i den där tröjan ser du faktiskt mer fet än gravid ut.

– Heej, längesen! Inte långt kvar nu va? Hörde du om han på Karins jobb vars unge dog under förlossningen?

Japp. Alla är true storys tagna ur mitt eller en medpreggos liv.

For real folks. Nu borde vi faktiskt ta och bestämma några saker – en gång för alla. Ett. Ska man snacka om gravidmagar så säger man ”ÅH vilken fin mage du har”. Inget om storleken, varken stor eller liten, inga kommentarer om hur nära förlossning eller hur många ungar det ser ut att vara därinne. Två. Storys med blod, spruckna underliv, döda eller skadade barn – nej tack. Inte heller finns intresse för berättelser om långa utdragna förlossningar eller sugklockor.

Det är så grundläggande och glasklart att det verkar otroligt. Vem skulle vara så korkad? Men trust me. Det här är vanligt. Och ofta kommer det från helt normala, vanliga, snälla och trevliga vänner/kollegor/familjemedlemmar. Såna som du. Men som inte tänker längre. Vore fint om vi kunde sätta stopp för det. Nu tack.

Frank och jag pratade om kinesen i morse. Han sa godmorgon in genom naveln och lyssnade lite efter om det skulle komma något svar. Så sa jag att det inte är så långt kvar tills den kommer nu. Då tystnade han. Tittade på mig och tänkte lite. Och så kom det i rask takt:

– Nej, först blir det jul. Sen kommer bebisen. Och då ska den bo i mitt rum. Men inte på natten, för då ska den äta från dina tuttar. Och du. Vet du? Bebisar kommer ut ur snippan!

Och så spatserade han ut ur rummet med bestämda steg. Jag satt kvar och skrattade tyst för mig själv. Det är så sjukt najs att vi faktiskt är tre som väntar på nytillskottet. En av de mysiga uppsidorna med att ha lite längre mellan kidsen!

När man som gravid delar sin vardag med en trotsig treåring händer det att jag undrar vad det är jag har gett mig in på. Men såna här…åh. Nu vill jag att kinesen ska vara här.

Jag har precis återvänt till sjukstugan efter ett besök hos barnmorskan Eva på Mama Mia. Hon konstaterade att Niferex-attacken funkat, järnvärdet stiger igen och det var inte rövlossning jag har dragit på mig, utan falsk ichias. Det innebär att en nerv i skinkan kommer i kläm pga trycket från barnet. Inget konstigt alltså, men precis som jag märkt så blir det bättre om man rör på sig. Jag är som stelast och har som ondast på mornarna när jag vaknar.

Annars var allt fint – kinesen växer som den ska och hade idag 130 i hjärtljud. Vår killteori håller fortfarande alltså.

I lördags insåg jag en skön sak – gravida är faktiskt lite som lastbilschaffisar.

Vi var på väg ut från indiern vi hade lunchat på och mötte ett par i entren. Jag såg direkt att hon också var på tjocken, lite mindre mage än min, men definitivt gravid. När vi möttes så såg jag att hon kollade till på min mage och sen mötte hon min blick. Och log. Jag log tillbaka, nickade lite och gick glatt vidare.

Lite senare knallade jag runt i en barnklädesbutik på Skånegatan och samma sak hände igen. Jag spottar en gravidmage, hon kollar in min och så hejar vi. Lite tyst, men ändå tydligt.

Det är som en hemlig klubb. Vi håller koll på varann och i de där blickarna finns så oändligt mycket samförstånd – vi kör inte likadana bilar och vi honkar inte i lastbilshornet, men vi är med om samma coola grej, har samma längtan, krämpor, rädslor och funderingar. Och med de där blickarna och nickningarna som bekräftelse blir man lite starkare och tuffare. I like!

Jag har de senaste dagarna fått glada preggonews från ett par håll och det är så himla härligt! Efter att jag själv fick barn är det verkligen det bästa jag kan få höra, jag blir helt tjutig och varm i hela kroppen.

Det är så konstigt och jag har nästan svårt att fatta att det är jag som säger det – men på riktigt så tycker jag att barngrejen är det finaste av allt.

Var ute en vända igår och sörplade i mig ett par GT utan gin. Det funkar faktiskt riktigt bra – med en citronskiva och mycket is känns det nästan som på riktigt. Nästan.

Man vet att det börjar närma sig när folk tittar upp på tunnelbanan, plötsligt ser alldeles förskräckta ut och reser sig hastigt upp för att erbjuda sin plats.

Jag ska erkänna att jag är ganska blödig till vardags, men nu börjar det ta löjliga proportioner. Att jag idag har tjutit när jag fått besked om en skilsmässa och ett lyckat jobb-byte är ju en sak. Men jag sjönk ner i soffan för typ 11 minuter sen och har redan hunnit böla till Biggest loser och Dr Phil. Vet inte om jag vågar kolla på Ullared om nån timme.