Jag läser Calles Schulmans krönika om missfall i Expressen idag och blir både ledsen, bedrövad och glad på samma gång. För oj vad rätt han har. Jag reagerade själv på att Catrin i något sammanhang under förra veckan sa att missfall har med inställning att göra. En jävla skymf mot de kvinnor och män som vecka efter vecka, månad efter månad och år efter år på olika sätt kämpar för att bli föräldrar. Som att de inte mår tillräckligt dåligt ändå?

Jag förlorade själv ett barn i vecka nio i våras och hamnade i den där konstiga tomheten. Vi hade inte berättat för någon ännu och även om det kändes okej efter omständigheterna så var det en av livets pissigare veckor. Men jag sa inget till nån, jag var ju inte panikledsen och fixade att jobba och sådär. Fokuserade på att krama min man på kvällarna och hoppades att jag snart skulle få hålla i ett positivt graviditetstest igen.

Det fick jag, bara nån månad senare. Nu var vi på banan igen och då var det lättare att vara öppen med att det hade gått åt helvete förra gången. Plötsligt fick jag höra mängder av liknande historier. Vi var långt ifrån ensamma och jag började se på missfallet med andra ögon. Det är så otroligt skönt att inse att man inte är ensam. För hur mycket man än googlar sig fram till att man är en av många så är det fantastiskt att få höra någon annan berätta sin historia. Att kunna relatera, förstå och känna sig normal. Inse att det kanske inte var så konstigt att det gick som det gick. Att det händer varje dag.

Det sägs att var tredje graviditet är ett missfall. Det innebär att vi alla har ganska många runt omkring oss som varit med om det här – en eller flera gånger. I mitt fall krävdes det en ny graviditet för att kunna snacka om det som hände. Men precis som Calle så önskar jag att det var lättare. Att det hade varit så himla fint om vi vågade dela med oss av glädjen tidigt och om det trots allt händer inte ser det som ett misslyckande och en skam. Att vi inte vore så rädda för att visa att vi är ledsna framför våra familjer, vänner och kollegor. 

Kanske är Calles krönika och blogginlägg som det här en start iallafall.

Vår personalmatsal drivs i ny regi från och med idag och för att fira nyöppningen bjuckas det på prinsesstårta på plan 9. Jag stod en stund och klurade på om jag skulle – men så försökte jag räkna antalet Delicatobollar jag har klämt i helgen och misslyckades.

Det får helt enkelt bli frukt idag.

Många frågar om cravings. Den frågan kommer oftast direkt efter den om vi vet vilket kön kinesen har. Men noups. Varken den här eller förra gången har jag käkat murbruk eller glass mitt i natten. I somras när jag mådde konstant illa var det bara isvatten som funkade. Men det känns inte som det räknas.

Egentligen har jag nog bara ett måste. Det är att smörja magen minst en gång om dagen med kakaosmör. Och inga bristningar so far. Jag veeet att det kan hända ändå – men jag tänker att om jag kan påverka det minsta så tänker jag göra det. Så jag smörjer och smörjer. Kakaolukten börjar göra mig spyfärdig (jag är inne på tredje burken), men nu vågar jag inte sluta.

Trots att det sker gradvis så är det sjukt svårt att vänja sig vid magen. Det ser ju så bisarrt ut!

Dagens lunchsällskap bestod (bland andra) av en helt bedårande, dreglande sexmånaderskotte. Och när jag satt där och bebispratade och jollrade insåg jag att vi snart har en sån där hemma. Helt overkligt. Det var så längesen sist att jag nästan glömt hur det var. Men jag ser fram emot att bli påmind.

Var på thai- och skrattfest i förorten igår kväll och det känns idag. Det är konstigt att lite sömn kan ge samma symptom som en rejäl rödvinsfylla. I själva verket festade jag loss på en flaska Billabong, alkoholfritt bubbel, som ändå måste sägas vara ett okej substitut.

Oavsett så ser jag fram mot en hemmakväll i soffan med skämskudden – vem ska Bonde-Roger slaska loss med ikväll?

Vittjade just mailboxen och hittade ett nyhetsbrev från Allt för föräldrar. Ögnar igenom rubriker om barnsäkerhet i bilen, att man kan vinna biobiljetter och veckans matsedel. Men det jag fastnar för är annonsen för det ”trendiga” magbandet BellyBu. Blir alldeles fnissig och tänker att jag kanske ska beställa ett gäng som jag och mina preggade kompisar kan ha på halloween. Vill nån ha ett konstigt tygstycke på magen – utanpå sina andra kläder?

Vårt rutinultraljud i vecka 18 gjordes av en tjej som höll på att utbilda sig till barnmorska. Rekommenderas verkligen! Arvingen kollades igenom noggrannt, hon berättade allt om det hon såg, frågade sin handledare en hel massa grejer och ja, man fick tid att kolla in den lite extra noga helt enkelt. Och det gjorde vi – och även om vi inte är några experter så var vi ganska övertygade om att det var en snorre vi såg fladdra förbi flertalet gånger. Alltså är det killnamn vi fokuserar på. Och det är så sjukt svårt!

Ove?

Vi tänker heeelt olika. När jag rabblar mina favoriter så säger Lars att jag måste sluta vara ironisk. Och hans förslag är oftast så…lama. Helt olika nivåer. Några favoriter som jag med största sannolikhet inte kommer att få igenom är: Bosse, Sam, Ove och Torsten. Tokfina, speciellt Ove. Så förslag på hur man närmar sig varandras namntänk mottages varmt. Förra gången var vi överrens redan från start, så inga goda erfarenheter att plocka upp där tyvärr.

Frank spenderade en lång stund i morse med att lyssna med örat mot magen. Bebisen plaskade tydligen en hel massa och lekte med sina badleksaker därinne.