Hanna Kastås sitter på ett hotellrum i Peking och tjuter efter att ha Skypeat med familjen. Damn vad fina de är!

PS. Om man tycker att det är dött här kan man kika lite här istället – den långsamma uppkopplingen i Kina tillåter inte flerbloggsuppdateringar. Men snart är allt som vanligt igen! DS.

När jag var liten sparade jag fem- och tioöringar som jag mutade min pappa med för att han skulle klia mig på ryggen. När han inte orkade klia längre langade jag upp lite mynt och han skrattade och kunde inte låta bli att fortsätta en stund till. När han absolut inte orkade mer fick jag alltid tillbaka mina korvören. Funkade klockrent och jag älskade det.

Jag minns att han sa att jag hade världens finaste nacke och att jag var fin i kort hår.

Det där är hundra år sen och jag känner honom inte längre. Men jag har fortfarande kort hår. Och nu ligger världens finaste unge i mitt knä och vill aldrig att jag slutar klia hans mjuka rygg. Så jag fortsätter klia tills han nästan sover och hoppas innerligt att vår historia slutar bättre.

Sitter här och är alldeles rörd och varm i magen. Läste just ett par av de där automatiserade utskicken från Aftonbladet som landar i min mailbox några gånger i veckan. Ni är ett stadigt gäng som hänger här. Ganska många om man tänker på att det dyker upp både svinbra, men även ganska trötta inlägg. Och jag vet inte om jag har sagt det någon gång, men det gör mig så enormt glad! Det är en enorm lyx att veta att ni läser. Att få få feedback, tips och kärlek som reaktion på det jag funderar på. För det är ju faktiskt så – ni är väldigt snälla. Det värsta som dyker upp är att jag borde köpa nya tandborstar till mina barn eller att jag borde umgås mer med dem istället för att hänga ut dem här. Så är det inte på alla ställen. For sure.

Tack för det hörrni. Fint är det!

Mycket film nu. Men jag dör av grillbiffens nya fnissmin. Ni minns Hemlige Arne va?

Här är originalet – kolla 1.30 in i klippet. Som att se grillbiffen! (Nu också med rätt youtube-klipp).

Jag är tillbaka på hemmaplan efter 29 timmar på egen hand. Och det var tokskönt – speciellt dagens sovmorgon (där jag till och med somnade om en stund), men det var ändå alldeles fantastiskt att komma hem och få hårda och klängiga kramar från Frank och slemmiga blöta pussar av Anita.

Vi hade barnvakt igår. Firade vår femte bröllopsdag med tokgod middag (men halvbra service) på Hjördis, rosévin på innergården och sen lite allsång på Debaser. Gud vad det är härligt med kvällar som blir som förr. Som den där sommaren när vi just hade träffats. Vi höll varann i handen, hängde runt i Stockholm, hånglade och var uppe hela nätterna. Det var bara ett nattbad som saknades igår.

Fint.

Vi är tillbaka i stan och trots att Öland i tropisk värme varit grymt så märks det på hela familjen att det är rätt najs att vara hemma också. Anita verkar mest lycklig över badkaret, Frank över alla leksaker, jag över uppkopplingen och Lars drog direkt ner i tvättstugan.

Nu har kidsen slocknat och vi hänger i soffan framför bronsmatchen. Fönstren står vidöppna och jag njuter av stadsljuden. Skrattande människor, bilar och ambulanser. Inte en myra så långt ögat kan nå.

Trots att hon får stå ut med en del trixande (som på den här fantastiska bilden Frank tog i morse) så är det ingen tvekan om vem som är hennes stora favorit.

Tänk att det kan vara så himla roligt att kolla in någon som viker tvätt. Jag har uppenbarligen missat något.