Stödstrumpor i all ära – men nu blir jag ändå svullen om fötterna framåt kvällningen. Upptäckte dock att svullna vintervita fötter blir snäppet charmigare om man målar tånaglarna knallröda. Nästan söta faktiskt. Testa själva!

Alltså. Det här med att stå på huvudet i vecka 37, det är inget jag rekommenderar om man säger så. Jag vet inte riktigt när jag stod på huvudet senast, men tyngdpunkten är ju inte riktigt där den brukar vara. Det var sjukt svårt att komma upp. Jag kämpade en lång stund (ensam hemma, riktigt glad att ingen såg mig, haha) och kom väl upp i typ 2-3 sekunder till slut. Men då fick jag råont i huvudet och drösade ihop i en fnissande hög på sängen.

Kanske är det så att jag ska köra med en påse frysta ärtor och kalla glas vatten istället…

Oh no. Har inte haft mina trotjänare stödstrumporna på ett par dagar och när jag vaknade i morse så var benen och fötterna lite svullna. Måste köpa flera idag så det räcker till hela veckan. Annars kanske det inte blir så mycket användande av nya pjucksen!

Det har hänt något de sista dagarna. Magen känns huge och inga kläder passar. Idag hade jag iofs den här mönstrade tunikan från Bik bok, men det var flera stycken på jobbet som kommenterade att jag verkligen fått stor mage nu.

Jäjä. Inte så konstigt med fyra veckor kvar kanske. Förutom tunikan har jag vitt preggolinne och grå stretchjeans, båda från H&M.

Jag sover fortfarande hyfsat bra. Är bara uppe och kollar läget på gatan och kissar nån gång per natt.

En viktig sak bara. Jag måste få ha mina kuddar. En extra under skallen, en under magen och en mellan benen. Otroligt skönt, även om det blir lite svettigt och trångt med två personer (varav en för tillfället funkar som kamin), magen och allt extra tyg och dun. Men vi sover. Och det är ju det viktigaste. Man får väl köpa att det inte är den mest romantiska tiden i livet.

Hoppade upp på vågen i morse. Nio kilo upp so far. Förra gången tänkte jag att det vore coolt att väga 100 kg någon gång i livet, men nådde inte riktigt ända dit.

Den här gången kan jag inte ens fatta hur jag kunde tänka nåt så korkat.

Igår köpte jag ännu en burk med kakaosmör att smölja bulan med. Konstaterade för mig själv att det är den sista nu. Den kommer att räcka hela vägen och det känns så jäkla konstigt!

(Inga bristningar än för övrigt, håll tummarna!)

Alla preggon får väl höra dem lite till och från. De korkade kommentarerna. Men det stör mig att det ska vara så. Hur tänker man när man kläcker de här tex?

– Oj, jäklar vad stor du har blivit nu. Inte långt kvar va? (när man är typ halvvägs)

– Haha, i den där tröjan ser du faktiskt mer fet än gravid ut.

– Heej, längesen! Inte långt kvar nu va? Hörde du om han på Karins jobb vars unge dog under förlossningen?

Japp. Alla är true storys tagna ur mitt eller en medpreggos liv.

For real folks. Nu borde vi faktiskt ta och bestämma några saker – en gång för alla. Ett. Ska man snacka om gravidmagar så säger man ”ÅH vilken fin mage du har”. Inget om storleken, varken stor eller liten, inga kommentarer om hur nära förlossning eller hur många ungar det ser ut att vara därinne. Två. Storys med blod, spruckna underliv, döda eller skadade barn – nej tack. Inte heller finns intresse för berättelser om långa utdragna förlossningar eller sugklockor.

Det är så grundläggande och glasklart att det verkar otroligt. Vem skulle vara så korkad? Men trust me. Det här är vanligt. Och ofta kommer det från helt normala, vanliga, snälla och trevliga vänner/kollegor/familjemedlemmar. Såna som du. Men som inte tänker längre. Vore fint om vi kunde sätta stopp för det. Nu tack.

Jag älskar mina stödstrumpor. Herregud. Jag hade varit ett mycket argare, tröttare och ledsnare preggo utan dem. Och klackar hade aldrig funkat. Mer stödstrumpor åt folket säger jag!

Dagens exemplar kommer från Lindex.

Jag har precis återvänt till sjukstugan efter ett besök hos barnmorskan Eva på Mama Mia. Hon konstaterade att Niferex-attacken funkat, järnvärdet stiger igen och det var inte rövlossning jag har dragit på mig, utan falsk ichias. Det innebär att en nerv i skinkan kommer i kläm pga trycket från barnet. Inget konstigt alltså, men precis som jag märkt så blir det bättre om man rör på sig. Jag är som stelast och har som ondast på mornarna när jag vaknar.

Annars var allt fint – kinesen växer som den ska och hade idag 130 i hjärtljud. Vår killteori håller fortfarande alltså.