Utanför öser regnet ner. Passande, för idag gråter jag med en kompis som varit gravid men fick en blödning i går kväll. Efter en undersökning visade det sig att fostret gav upp redan för fyra veckor sen.

Man blir alldeles tom. Livet är så förbannat orättvist och jag blir så oändligt ledsen för alla de som vill och längtar och kämpar. Små starka seglivade bebisar önskar jag er hela gänget. Jag vet inte vad jag ska säga mer än – nästa gång, nästa gång måste det funka!

Risken för missfall är ju som allra störst under de första 12 veckorna av graviditeten. Det har vi väl alla fått höra och det är inget konstigt med det, men i helgen fick jag veta varför och det var helt nytt för mig. Tänkte att om inte jag visste är det säkert fler som inte vet, och ni är säkert också nyfikna, så here goes (fritt ur minnet).

Tydligen är det så att man efter vecka sex kan se fostrets hjärtat slå. Och om man vid ett ultraljud under vecka sex ser ett hjärta så är risken för missfall bara 7%. Under vecka sex till nio ska flera vitala organ utvecklas – bla hjärta, njurar och hjärna. Då är missfallsrisken väldigt hög. I vecka 11-12 ska gulesäcken som tills dess försett fostret med näring avvecklas och navelsträngen ska ta över funktionen. Det är det sista riskfyllda momentet i den första delen av graviditeten och när det är klart sjunker risken för missfall avsevärt.

När man hör det här så förstår man ju att det är en hel del saker som kan gå fel där i början. Tycker bara att det är konstigt att jag inte fått höra det någonstans under några av mina graviditeter. Det är ju lättare att acceptera ett missfall om man faktiskt förstår varför det skedde. Nu vet jag ju att det alltså gick fel med de vitala organen för det foster jag förlorade i vecka 8-9 innan jag blev gravid med Anita.

Alla preggon får väl höra dem lite till och från. De korkade kommentarerna. Men det stör mig att det ska vara så. Hur tänker man när man kläcker de här tex?

– Oj, jäklar vad stor du har blivit nu. Inte långt kvar va? (när man är typ halvvägs)

– Haha, i den där tröjan ser du faktiskt mer fet än gravid ut.

– Heej, längesen! Inte långt kvar nu va? Hörde du om han på Karins jobb vars unge dog under förlossningen?

Japp. Alla är true storys tagna ur mitt eller en medpreggos liv.

For real folks. Nu borde vi faktiskt ta och bestämma några saker – en gång för alla. Ett. Ska man snacka om gravidmagar så säger man ”ÅH vilken fin mage du har”. Inget om storleken, varken stor eller liten, inga kommentarer om hur nära förlossning eller hur många ungar det ser ut att vara därinne. Två. Storys med blod, spruckna underliv, döda eller skadade barn – nej tack. Inte heller finns intresse för berättelser om långa utdragna förlossningar eller sugklockor.

Det är så grundläggande och glasklart att det verkar otroligt. Vem skulle vara så korkad? Men trust me. Det här är vanligt. Och ofta kommer det från helt normala, vanliga, snälla och trevliga vänner/kollegor/familjemedlemmar. Såna som du. Men som inte tänker längre. Vore fint om vi kunde sätta stopp för det. Nu tack.

Embryot som skulle kika ut i maj och bli Franks och kinesens första kusin klarade sig inte. Idag skickar jag varma varma tankar till A & E.

Jag läser Calles Schulmans krönika om missfall i Expressen idag och blir både ledsen, bedrövad och glad på samma gång. För oj vad rätt han har. Jag reagerade själv på att Catrin i något sammanhang under förra veckan sa att missfall har med inställning att göra. En jävla skymf mot de kvinnor och män som vecka efter vecka, månad efter månad och år efter år på olika sätt kämpar för att bli föräldrar. Som att de inte mår tillräckligt dåligt ändå?

Jag förlorade själv ett barn i vecka nio i våras och hamnade i den där konstiga tomheten. Vi hade inte berättat för någon ännu och även om det kändes okej efter omständigheterna så var det en av livets pissigare veckor. Men jag sa inget till nån, jag var ju inte panikledsen och fixade att jobba och sådär. Fokuserade på att krama min man på kvällarna och hoppades att jag snart skulle få hålla i ett positivt graviditetstest igen.

Det fick jag, bara nån månad senare. Nu var vi på banan igen och då var det lättare att vara öppen med att det hade gått åt helvete förra gången. Plötsligt fick jag höra mängder av liknande historier. Vi var långt ifrån ensamma och jag började se på missfallet med andra ögon. Det är så otroligt skönt att inse att man inte är ensam. För hur mycket man än googlar sig fram till att man är en av många så är det fantastiskt att få höra någon annan berätta sin historia. Att kunna relatera, förstå och känna sig normal. Inse att det kanske inte var så konstigt att det gick som det gick. Att det händer varje dag.

Det sägs att var tredje graviditet är ett missfall. Det innebär att vi alla har ganska många runt omkring oss som varit med om det här – en eller flera gånger. I mitt fall krävdes det en ny graviditet för att kunna snacka om det som hände. Men precis som Calle så önskar jag att det var lättare. Att det hade varit så himla fint om vi vågade dela med oss av glädjen tidigt och om det trots allt händer inte ser det som ett misslyckande och en skam. Att vi inte vore så rädda för att visa att vi är ledsna framför våra familjer, vänner och kollegor. 

Kanske är Calles krönika och blogginlägg som det här en start iallafall.