Åh. Det här med semester och runtflängade har tokdödat våra läggningsrutiner för Anita. Sover vi borta någonstans funkar det hyfsat (hon sover i vagnen) med läggning mellan halvåtta-åtta. Men om vi är ute och hon somnar i vagnen och vi ska flytta över henne till babyskyddet och åka hem – eller från vagnen till sängen när vi kommer hem, är det kört. Hon gallskriker och vägrar ligga ner. 

Och grejen med att somna själv i sängen som hon alltid gjort, händer aldrig längre. Det är buffa rumpa, sånger och runtbärande som gäller. Fan, jag som svurit på det allra heligaste att aldrig vagga henne till sömns i famnen. Nu har hon nyss somnat. I min famn i soffan efter att jag först försökte söva henne i sängen, sen bar runt henne och sen bara gav upp och satte mig i soffan och lät henne halvligga i famnen tills hon somnade. Bad bad bad.

Vi kommer att få en kul grej att styra upp i augusti. Noooot!

Kanske jinxar jag hela skiten nu, men jag tror att vi har lyckats med en grej. Numera är det läggdags kl 20 för alla under 30 härhemma. Och det funkar! Det innebär att jag måste amma två gånger per natt istället för bara en, men det är det värt. Sjuk lyx att få några timmar på tumanhand varje kväll faktiskt.

I säng kvart över nio och så tog det en halvtimme innan hon slocknade. Ett litet litet steg i rätt riktning.

Vi har börjat jobba med rutinerna här hemma. För tillfället är utmaningen att få familjens starkaste vilja att somna kl 21. Det innebär att jag måste gå upp och amma en extra gång på natten, men det är det förstås lätt värt. Igår tog det 30-40 minuter för henne att slockna, men jag tror nog att det ska funka! Jag ser lediga kvällar tillsammans med världens snyggaste man hägra, funkar finfint som motivation kan jag säga.