Var ute med några kompisar igår och fick den här bilden i ett godnatt-MMS. Har kollat på den flera gånger idag och blir helt varm i magen när det slår mig att jag ju faktiskt har TVÅ überfina arvingar.

De är inte så lika till utseendet. Men de två senaste dagarna har Anita dragit igång en grej jag känner igen – hon hytter med näven i tid och otid. Precis som storebrorsan gjorde i typ samma ålder!

Om nån minut blir hon två veckor gammal vår lilla snorgärs. Och även om det säkert kommer att förändra sig hundra gånger så tycker vi att vi börjar lära känna henne nu. Hon är lugn, jättelugn. Skriker och gråter sällan och är glad så länge hon får vara där resten av familjen är.

Hon kör med halvdagar – vaken halva dagen, sova halva dagen. Hon käkar två gånger per natt, men mycket oftare på dagarna, vilket gjort att hon redan nu är en liten tjockis. Fingrar och tår är dock långa och smala. Vem hon fått det ifrån har jag ingen aning om. Vi andra kör kort och tjock-stilen. Ögonen är mörkblå och jag undrar om hon inte kommer att ta efter mig och bli brunögd. Franks ögon var mycket ljusare blå när han var i hennes ålder och de är ju blå fortfarande. Jag tycker inte att de är så lika i övrigt heller, har försökt jämföra lite med gamla bilder, men njaeee, möjligen lite över munnen.

Hon har ju hunnit med att dra på sig en förkylning, men även att prova napp och flaska, vilket funkar fint!

Skön är hon. Och redan en så självklar del av familjen. Hon är det första Frank frågar efter när han kliver innanför dörren efter dagis och den sista han pussar godnatt vid läggdags. Mammahjärtat svämmar över.

Det är fortfarande svårt att koppla att jag är tvåbarnsmorsa. Pratade med min egen mamma i telefon tidigare och när vi skulle lägga på så var det sista jag hörde ”pussa barnen från mig”. Helt sjukt. Barnen!

Frank tar hela syskongrejen rätt bra än sålänge. Lite mer uppmärksamhetstörstande och kramsugen, men inga konstigheter. När det gäller Anita så är hon hans bebis och han räknar hela tiden in familjen – mamma Hanna, pappa Lars, Frank, Anita och så Marsis (favvo-gosedjuret).

Han är inte så närgången, klappar henne på huvudet och pussar lite på armen, men hon får inte speciellt mycket uppmärksamhet. Inte ens när hon skriker så att vi andra inte hör varandra.

Så på det stora hela känns det bra so far. Lagom stort i hans värld.