Kom just hem från barnmorskan. Allt bra – förutom att kinesen har vänt sig igen och sitter upp. Inte bra – så nu är ett vändningsförsök bokat till nästa vecka. Det har man ju hört en del om, inte bara bra saker om man säger så. Jag är inte så skraj dock, vill bara inte att det ska sätta igång något. Planen är ju att vi kör förlossning på andra sidan nyår.

En positiv sak med det hela dock – vi fick spana in kinesen lite kort på ultraljud när hon dubbelkollade att h*n satt upp. Snygg förstås!

Vårt rutinultraljud i vecka 18 gjordes av en tjej som höll på att utbilda sig till barnmorska. Rekommenderas verkligen! Arvingen kollades igenom noggrannt, hon berättade allt om det hon såg, frågade sin handledare en hel massa grejer och ja, man fick tid att kolla in den lite extra noga helt enkelt. Och det gjorde vi – och även om vi inte är några experter så var vi ganska övertygade om att det var en snorre vi såg fladdra förbi flertalet gånger. Alltså är det killnamn vi fokuserar på. Och det är så sjukt svårt!

Ove?

Vi tänker heeelt olika. När jag rabblar mina favoriter så säger Lars att jag måste sluta vara ironisk. Och hans förslag är oftast så…lama. Helt olika nivåer. Några favoriter som jag med största sannolikhet inte kommer att få igenom är: Bosse, Sam, Ove och Torsten. Tokfina, speciellt Ove. Så förslag på hur man närmar sig varandras namntänk mottages varmt. Förra gången var vi överrens redan från start, så inga goda erfarenheter att plocka upp där tyvärr.