Jag tror att kinesen ligger åt rätt håll fortfarande. Men det är lite nervöst, så fort den rör sig försöker jag känna efter vad det är för kroppsdel som sticker ut och om det kan tänkas vara ”rätt”. Fötter uppåt, rygg och rumpa på mitten och händer ganska långt ner. Inte helt lätt, men åh vad jag hoppas att den stannar där den är nu.

Sådär, nu sitter jag framför datorn och kan rapportera lite mer ingående. Det gick verkligen över förväntan! Tyvärr så hade mina frysta ärtor, huvudståendet och rumpgungandet inte gjort någon nytta, kinesen satt fortfarande i säte när vi kom in i morse.

Alltså skulle vi köra. Jag fick först ligga en halvtimme-fyrtio minuter så att de kunde kolla hjärtljud och ev värkar. Sen kollade de bebisens läge med hjälp av händerna och med ultraljud. Det konstaterades att h*n låg i ett bra läge och att det skulle vara möjligt att vända. 

Strax innan det var dags fick jag en spruta med Bricanyl som får livmodern att slappna av – samtidigt får man hjärtklappning och darrningar. Kändes jäkligt skumt, men det gick ändå jättebra. Jag visste att det skulle hända och försökte andas lugnt och tänka positivt. Sen körde läkaren igång – hon klämde till runt kinesen med båda händerna och masserade och tryckte uppåt med rumpan och neråt med huvudet. Hon tog i rätt hårt, men jag tyckte inte att det var speciellt jobbigt, jag hade förväntat mig något mycket värre. Jag har läst på en del och det finns ju de som väljer ju kejsarsnitt framför att ens försöka göra en vändning. Så här i efterhand måste jag verkligen säga att jag inte förstår det alls. Klämmandet och puttandet pågick i typ två minuter och sen gled h*n runt. Huvudet ner och fötterna upp.

Efteråt var jag jäkligt skakig, kändes lite som att det var en blandning av spänning som släppte och en effekt av Bricanylen. Men jag fick ligga och pusta ut och ta det lugnt och somnade nästan på britsen. Under tiden kollade de hjärtljuden igen för att se att bebisen inte mådde dåligt, men det gjorde den inte, så efter en timme var det klart att dra ut nålen ur armen och säga tack för idag.

Efteråt gick vi och käkade en stadig korv stroganoff-lunch. Sjukt välbehövligt för mig som bara fick dricka ett glas blåbärssoppa innan vi drog i morse. Nu känns det kanon, jag är inte ett dugg trött eller mår dåligt. Tvärtom. Jätteglad och upprymd och på väg mot jobbets julpub!

Lite bilder från vändningen finns här för den som är nyfiken!

Jag darrar som ett asplöv av Bricanylen, men kinesen är vänd och mår finfint. Så sjuukt skönt!

Då drar vi in och försöker vända den här skitungen. Håll alla tummarn ni har nu – vi vill bara att kotten ska vända sig. Ingen igångsättning, inget snitt, inget drama. En smidig liten kullerbytta bara.

Jag har duschat, packat blodgruppering och leg och bara intagit en flytande frukost (blåbärssoppa), så jag håller min del av dealen. Nu är det kinesen det hänger på.

Igår kollade jag på Idol på alla fyra med rumpan i vädret och huvudet och bröstkorgen mot soffan och nu på morgonen har jag suttit med en påse frysta ärtor ovanpå magen – väääänd unge, vänd!

Alltså. Det här med att stå på huvudet i vecka 37, det är inget jag rekommenderar om man säger så. Jag vet inte riktigt när jag stod på huvudet senast, men tyngdpunkten är ju inte riktigt där den brukar vara. Det var sjukt svårt att komma upp. Jag kämpade en lång stund (ensam hemma, riktigt glad att ingen såg mig, haha) och kom väl upp i typ 2-3 sekunder till slut. Men då fick jag råont i huvudet och drösade ihop i en fnissande hög på sängen.

Kanske är det så att jag ska köra med en påse frysta ärtor och kalla glas vatten istället…

Jag är egentligen inte så skraj för vändningsförsöket, mest bara att jag inte vill att förlossningen kommer igång i år (dagens i-landsproblem?). Däremot är jag rädd för kejsarsnitt, så jag hoppas verkligen att kinesen tar sitt förnuft till fånga och lägger sig rätt innan det är dags.

Jag har fått några tips för att få den att fatta biffen: att stå på huvudet en stund varje dag och att ställa ett stort glas iskallt vatten på magen (där man tror att huvudet är). Bara tanken att stå på huvudet gör mig…rädd. Vattnet känns mer rimligt. Men det är klart jag kommer att prova!

Kom just hem från barnmorskan. Allt bra – förutom att kinesen har vänt sig igen och sitter upp. Inte bra – så nu är ett vändningsförsök bokat till nästa vecka. Det har man ju hört en del om, inte bara bra saker om man säger så. Jag är inte så skraj dock, vill bara inte att det ska sätta igång något. Planen är ju att vi kör förlossning på andra sidan nyår.

En positiv sak med det hela dock – vi fick spana in kinesen lite kort på ultraljud när hon dubbelkollade att h*n satt upp. Snygg förstås!