Kom hem från jobbet idag och möttes av en väldigt glad men trött unge med feberrosiga kinder. Hoppas så att hon kryar på sig snabbt så att vi får fira jul med våra familjer. Men det ser inte helt hundra ut. Nu ligger hon i sängen och hostar i sömnen och vaknar till med jämna mellanrum, så vi får väl se…
Julgranen är på plats och Anita håller än sålänge fingrarna i styr. Den är ganska vass, kanske är det grejen. Oavsett så verkar hon gilla att den står här. Kanske när vi ännu en julälskare vid vår barm?
Vi var i huset och spanade och mätte lite ikväll. Känns helt overkligt att spatsera omkring, från rum till rum och försöka få in att det är vårt hus. Snart iallafall. Att det är genom de här fönstren vi ska titta ut framöver. Vår gräsmatta, vår uppfart (det är en del att skotta I tell you) och vår farstutrappa. Och även om det är skitigt och sunkigt just nu så känns det enormt bra i magen. Jag vet att det kommer att bli fantastiskt.
En sak som jag inte är så pepp på är pendeltågen. Tog mig en timme från jobbet till huset idag. Tur att det inte är snökaos mer än någon månad om året.
För min del handlade väldigt mycket om att äntligen få privilegiet att ligga. För det var så jag såg det. Jag var aldrig den populära tonårstjejen. Jag var den rödhåriga roliga tjejen man var kompis med, tjejen som det hände rätt mycket kul runt. Men som inte var så värst intressant när det kom till hångel och sex. Så när det några år senare dök upp tillfällen så var jag på något löjligt sätt så jävla tacksam över att det ens hände. Jag blev skitnervös och gick all in. Och för att täcka upp hur oerfaren jag var och för att få göra det igen fokuserade jag mest bara på att göra det andra ville. Försökte vara porrfilmsfrigjord och kåt och gick med på saker jag inte gillade och som inte var sköna alls. Inuti var jag bara sorgsen och fattade inte varför jag aldrig kunna känna den där efterlängtade kåtheten på riktigt.
Några år senare flyttade jag till en annan stad. Nytt liv, nya tankar och jag vet inte hur det gick till riktigt, men plötsligt vände allt. Kanske hade jag fått nog. Jag blev den som bara tog och tog, såg till att bli tillfredsställd, att jag blev omhändertagen på bästa sätt. Inget var viktigare. Ingen annan var viktigare. Men jag var fortfarande sorgsen inuti.
Jag har inte ifrågasatt eller funderat så mycket på de här perioderna i mitt liv tidigare. Jag ältar sällan. Inget går att ändra på och det är ju som det är. Nu är livet bra. Men i förra veckan när Johanna Koljonen och många med henne började att skriva personliga tankar och erfarenheter kring gränsdragningar och sex i gråzonen på Twitter så väcktes något till liv. Hur kan vi vara så enormt många som upplevt det här? Var gick det fel? Och vad är det vi gör mot varandra? Vad gjorde jag mot mig själv och de jag inte pratade med? Och jag skäms över att jag inte vågade vara mig själv, att jag inte vågade säga nej och över att jag inte lyssnade tillräckligt bra.
Nu sitter det en fyraåring bredvid mig i soffan som redan tycker att andras åsikter är enormt viktiga. Han gör gärna som andra och vet vad som förväntas av honom i den värld som är hans. Även om han ibland vet att det är fel. Jag blir livrädd och känner att det som händer nu är så förbannat viktigt. Vi måste lära våra barn att deras och andras känslor är det viktigaste som finns. Att ett nej alltid är ett nej. Och att man måste fokusera lika mycket på att ta hand om sig själv som om andra. Och jag känner ännu mer än vanligt att jag vill få honom och hans lillasyster att förstå att de får vara precis vilka de vill.
Jag har engagerat mig i rörelsen som startats kring frågan och nu pratar vi om det även på Facebook och i Prataomdet-bloggen. Gå in och läs. För det börjar hända grejer. Och du, prata väldigt gärna om det du också. Du behöver inte berätta för alla. Men vill du så är vi många som lyssnar. Och det viktigaste är att du vågar göra det precis när det verkligen behövs.
Förresten, angående att den mesta av min tid med Frank just nu går till att bråka. Jag var ute med mitt morsagäng i fredags och såklart snackade vi en del om våra fyraåringar – våra äldsta kids är ju typ lika gamla. Och det kan låta löjligt, men det var så skönt att höra att situationen var ungefär likadan hemma hos de andra. Det är inte bara hemma hos oss det tjatas, hotas, bråkas och gråts. Tror vi satte fingret på att vi befinner oss i ännu en av de där faserna.
De senaste veckorna har varit så sjukt späckade med jobb och annat att jag inte hunnit styra upp en enda julklapp. Trist. Jag gillar ju egentligen att tänka, klura och leta upp bra julklappar. Såna som inte finns på någon önskelista men ändå blir helt sjukt bra. Men idag är det dags. Ska bara köra mitt dagliga julkalender-race kl 12 (ni är väl med förresten?).
Sen ska jag och Frank dra en repa i city. Han ska köpa färgglada och glansiga papper som ska bli julgransprydnader och lördagsgodis och är pepp. Jag med! Ser fram emot kvalitetshäng med honom. Det var längesen vi hängde själva. Känns som att mycket av vår tid går åt till att bråka om läggtider och hur man beter sig när man sitter vid matbordet. Så jäkla ledsamt när man tänker på det. Idag ska vi ta igen lite av det iallafall. När vi är själva blir det oftast så sköna diskussioner och snack. Livet ur en nästan-fem-årings perspektiv är ibland bra mycket intressantare än mitt trettiofemåriga dito.
Sen ska vi käka nåt gott och dricka nåt gott vin. Jag är sugen på risotto. Och jag ska fila på en viktig text och kvalitetshänga med världens finaste man också. Kanske snacka lite badrumsinredning och argumentera trägolv vs heltäckningsmatta. Bra dag helt enkelt.
Jag har fått ett par frågor om kidsens önskelistor. Själv gillar jag inte grejen med att överösa barn med julklappar på julen, det flesta glöms bara bort ändå och försvinner i röran. Men några få bra grejer känns fint. Vi har bett de vuxna runt oss att nöja sig med en julklapp per barn (vi är inte så många i familjen). Det låter kanske självklart, men vi har varit med om jular där presentöppningen tar timmar och känslan blir smått bisarr. Då kan man hellre köpa en get, ge en fotboll eller vatten till fattiga kvinnor och flickor. Känns bättre i magen än att köpa nåt fult plastigt som ingen kommer att leka med. Jag lovar.
Här är iallafall listorna. Vad önskar sig era kottar?
Frank
Anita
Idag var det visst åtta tänder. Hade det på känn!
Sitter och läser info om olika förskolor i Huddinge. Har stekt ett barackliknande och ett som verkar vara stort och opersonligt. Men sen då? Det är ju hur svårt som helst. Rangordna ställen man aldrig ens sett eller besökt. Vi kan ju glida förbi förstås, men hälsa på alla känns knepigt. Ansökan måste ju in nu.
Inget låter ju dåligt på pappret förstås. Nu har vi prioriterat närhet, men även ploppat in ett kooperativ för att förhoppningsvis få en plats till Frank i mars. Inbillar mig att det är mindre attraktivt, hehe.
Han är inte ledsen längre, men vi har bestämt oss för att inte snacka så mycket om det förräns vi har något konkret att berätta. När vi vet vad det heter, var det ligger eller kan hälsa på blir det lättare och mer begripligt för honom. Idag vet han ju bara vad han förlorar.
Och det känns mer okej. Han är glad och pepp på flytten i övrigt vilket känns enormt skönt.
Det här med jultomten. Jag inser att jag snärjer in mig i väldigt slingriga kringelkrokar hemma. Den som inte är snäll får inga julklappar av tomten. Och tomten kommer med julklappar på julafton. Men i lördags skulle Frank och jag köpa julklappar. Och på julklapparna skriver man ”God jul Frank önskar Anita”. Ni fattar. Det går inte ihop.
Vad är egentligen den officiella storyn man berättar för barn om tomten? Kan vi enas om något här?